Öppna vårdhemmen för de anhöriga

För en äldre person med olika problem, ofta också med minnet, kan de anhörigas regelbundna besök vara en livlina som motiverar till att hålla i gång, stiga upp, klä på sig, äta, röra sig och kommunicera.

Hittills anser jag att vår regering haft en bra strategi i att bekämpa coronaviruset. Men nu har man gjort en felbedömning genom att besluta om fortsatt besöksförbud på serviceboenden och vårdhem.

Med tanke på att vårdhemmens personal (ordinarie personal och tillfälliga vikarier) rör sig normalt ute i samhället, kommer och går till sina jobb, framstår det ologiskt att inte (till synes) friska anhöriga ska kunna besöka sina nära och kära. Alla är vi ju upplysta om handhygien, avstånd, att hålla oss hemma vid influensasymtom med mera. Man kunde eventuellt till och med tänka sig att näs- och munskydd och skyddshandskar kunde användas vid besök på äldreboenden.

En annan möjlighet är att vårdhem och äldreboenden öppnas stegvis så att man på orter med många coronafall (eller stora vårdenheter med stor omsättning på personalsidan) börjar med att erbjuda anhörigträffar i en separat lokal med egen ingång, plexiglas och mikrofoner, alternativt en träff utomhus vid lämpligt väder.

Vårdhemmet Wilhelminas lösning (artikeln om Eva Biaudet och hennes mor, HBL 9.5) var fin, men jag befarar att städer och kommuner kanske inte är beredda på att lägga ut 700 euro i månaden för att hyra en dylik specialförsedd container.

På orter med färre coronafall (mindre vårdenheter?) borde man åtminstone börja övergå till det "normala", det vill säga tillåta besök, eventuellt begränsa antalet besökare till en början. Och naturligtvis: hör hur den äldre själv vill ha det!

Det finns äldre som inte klarar sig hemma på grund av fysiska handikapp, och som inte lider av någon demenssjukdom. Och många äldre har ännu kapacitet att ta ställning till eventuella besök, trots en demenssjukdom. Det är viktigt att de äldre får sin röst hörd.

För en äldre person med olika problem, ofta också med minnet, kan de anhörigas regelbundna besök vara en livlina som motiverar till att hålla i gång, stiga upp, klä på sig, äta, röra sig och kommunicera. En demenssjuk kan inte alltid greppa orsaken till varför de efterlängtade besöken plötsligt uteblir.

Känslan av att vara övergiven leder ofta till en nedåtgående spiral: man tappar livslusten, matlusten och kontakten med verkligheten försvagas. Man blir liggande. Man kan faktiskt dö av en depression ...

Likaså har den nuvarande situationen skapat mycken stress och ångest bland anhöriga. Kommer jag någonsin mera att träffa min mor i livet? Man har spått att den här pandemin kommer att ta tid, kanske fram till hösten, till nästa årsskifte, eller kanske många år ... Ingen vet ännu med säkerhet.

Nu borde vårdhemmens dörrar öppnas igen för anhöriga – på det ena eller andra sättet – jag tror inte att man behöver frukta för enorma folkvandringar.

Christel Hellsten, Täkter

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Så kan valet av lån påverka din ekonomi

Mer läsning