Öppenhet inte problemet

"Dilemmat är att den mediala utvecklingen har skapat en i det närmaste parodisk bild av politiken som blivit sann i väljarögon. Därmed styr den självfallet också politikerbeteendet."

Är politiken för genomskinlig? Skapar det politiker som väljarna föraktar? Är öppenheten i beslutsfattandet en del av problemet och inte en del av lösningen?

När Helsingin Sanomats eminenta Saska Saarikoski nyligen intervjuade MIT-professorn Bengt Holmström fick vi en debattunge där finländska forskare sköt ned de Holmströmska teserna (intervjun i HS 15.7, reaktioner 25.7.2018).

Det kunde ha gått annorlunda. Vi hade kunnat fördjupa förståelsen för demokratins villkor.

Jag tror i och för sig att Holmström ställde en något skev diagnos. Men demokratin behöver inte "sanningar", den gynnas av att vi bygger vidare på andras sökande. Först en resumé av Holmströms budskap.

Politiken har blivit ett heltidsuppträdande under dygnets alla tider. Politiken har blivit öppnare eftersom vi tror att öppenheten ökar förtroendet för politiken.

Politiker som är tillgängliga dygnet runt – via elektroniska så kallade medier – ger väljaren illusionen att man ser hela verkligheten, men i själva verket har man tillgång enbart till några godtyckliga nyckelhål.

Följden är att väljaren tror sig veta allt vad han eller hon behöver veta. Politiker som ställer sig in hos dessa "okunniga men krävande" väljare fattar inte de bästa besluten.

Politiker som anser sig agera under kontinuerlig insyn och bevakning tvingas spela en roll – varvid de i väljarnas ögon ter sig sämre och oärligare än under den gamla goda tiden.

Så långt Holmström. MIT-professorn i ekonomi uppfattades peka finger mot öppenheten. Man kan läsa det på ett annat sätt också.

Holmström pekade förvisso på öppenheten som en problematisk kvalitet. Men indirekt – och kanske i huvudsak – riktade han kritiken mot att dagens politiker har gått med på en 24/7-tillgänglighet.

Och när har det fenomenet inträtt? Saska Saarikoski skriver att öppenheten och väljarkraven på deltagande föddes på 1990-talet efter kalla krigets slut.

Tja. Kravet på insyn och öppenhet formulerades starkt redan på 1970-talet – som en reaktion inte minst mot det kommunala fögderiets bästa bror-mentalitet.

Man ville korka upp beslutsfattandet och ge medborgarna kanaler för aktivitet och i slutändan inflytande.

Också 1990-talet har en roll. Med det kom den elektroniska samtidigheten och med den synen att politiker som inte svarar snabbt nog döljer något.

När de sociala så kallade medierna vällde fram svek sedan självförtroendet hos en journalistkår som nyligen hade professionaliserats (läs: ställt sig utanför bäste broder-systemen).

Också traditionella medier gick med i svängen och började anse att politiker var skyldiga att svara under dygnets alla tider.

Vi ville slänga ut hemlighetsmakeriet men långsamheten åkte ut med en del av badvattnet.

Varför är den viktig? För att samhället är en komplicerad tillvaro. Beslutsfattande kan aldrig reduceras till medborgerligt knapptryckande i realtid. Aldrig.

Holmström kan ha rätt i att väljare via en förment öppenhet luras tro att man kontinuerligt kan följa med när och hur korv stoppas.

Fel har han däremot i påståendet att vi borde bedöma korven först när den är stoppad. Ännu snävare varianter på den demokratisynen odlas i Ryssland, Turkiet, Polen, Ungern och i det Kina som väst i decennier naivt nog har trott att kan demokratiseras via vår kommersialism.

Det demokratiska samtalet går fel när medierna i mötet med politikerna bidrar till att skapa en för enkel bild av beslutsfattandet.

Demokratin är ett krävande system. Den förutsätter informerade väljare, men den mediala utvecklingen har skapat en nästan parodisk bild av politiken som ter sig sann i väljarögon. Därmed styr den självfallet också politikerbeteendet.

Till detta kommer ett lyxelement som bedövat det demokratiska sinnet: Vi överstimuleras på livets alla områden, och söker tröst i ytlig och förljugen dramatik – som förvandlar också politiken till on line-skådespel.

Det börjar bli sent. Men om skolan, medier och politiker gick in för att politik aldrig kan vara underhållning kan vi försöka rädda något av demokratins idé och framtid.

Just nu sker det motsatta. Varför saknar till exempel Svenska Yle på radiosidan totalt specialprogram för samhälle och ekonomi?

För att chefer med blicken på lyssnarsiffror är paniskt rädda för det tråkiga. Ett politikerbeteende om man så vill.

Men: Också svåra ekonomiska samband och samhälleliga processer kan beskrivas intressant – om passion, ambition och vilja premieras. Varför vill inte Svenska Yle det?

Det är inte för sent att ge de väljare en chans som vill vara bättre informerade. Det är inte journalistisk feghet att ge politiker mera tid i samhällsdebatten.

Finska notisbyråns chef lovade nyligen i HS att STT ska vara snabbast och pålitligast. Snabbast med vad? Den frågan fick han inte. Varför är jag inte förvånad?

Bildligt: Om alla de timmar journalisterna i juni häckade utanför utskottsrummen, när vårdreformen reducerades till tidtabell, hade använts till att läsa på om vårdsektorns alternativ hade man på sikt stärkt demokratins möjligheter.

Det är möjligt – troligt – att den kommersiella och tekniska utvecklingen redan i så hög grad har infantiliserat våra liv att vi om 30–50 år kan tvingas betrakta demokratin som en relativt kort parentes.

Bengt Holmström har rätt: Politiken polariseras, dogmatism belönas och kompromissvilja bestraffas.

Men det är fatalt att anse det oundvikligt. Vi kan ha både öppenhet och politiker som inte tvingas löpa gatlopp mellan mikrofoner under dygnets alla tider.

De digitala redskapen är nyttiga om vi väljer att vara tråkiga och scanna in väsentligheter. Vi måste inte löpa med i ytflödet.

Dessutom: Vår vägran gör det lättare för politiker att (för)bli en del av demokrativärnet.

Torbjörn Kevin

Dagens vardagsrum är köket

Köket är i dag mycket mer än en plats för matlagning. All orsak att satsa på kvalitet och planering då man bygger ett nytt. 13.8.2018 - 13.34