Operastjärnan som vill stå på kanten av världen

På senare år har operastjärnan Barbara Hendricks upptäckt bluesen: Jag växte gradvist in i musiken, precis som när man byter mellan olika språk, berättar hon.Bild: Bengt Wanselius

Världens smärtpunkter har alltid inspirerat den amerikanska sopranen Barbara Hendricks. Även om hon inte längre turnerar på de stora scenerna använder hon fortfarande sin röst, som FN-ambassadör och bluessångerska.

– Opera är ingen verklighetsflykt. Om du älskar konsten, tar den dig tillbaka till det som är äkta och nödvändigt, nämligen dina känslor. Vi har lyxen att jobba med känslolivet på ett sätt som folk i andra arbeten skulle tycka att är svårt.

Den som säger så är den världsberömda sopranen Barbara Hendricks.

Vi träffas i Schweiz i den pittoreska lilla byn Morges vid Lemansjön, där gamla ångbåtar åker i linjefart och Hendricks beställer varm choklad på sitt favoritkafé. Inget är likgiltigt för denna 69-åriga amerikan, som är lika intensiv och närvarande nu som när hon står på scen.

Första gången hon satte foten i Schweiz var hon en 24-årig musikstuderande från New York. Hon hade då vunnit ett internationellt musikpris i Genève efter bara något enstaka års musikstudier – innan bytet av studieinriktning tog hon en examen i biokemi.

Barbara Hendricks är inte bara en sällsynt talang med stor bredd, utan också en dedikerad mamma. När hon i mitten av åttiotalet flyttade till alplandet med sin svenska man och två små barn, var det för att kunna bo på ett barnvänligt ställe.

– Livet här har gjort mig tio år yngre. Det är stressande att vara på turné men när jag kom hem från mina resor var jag omgiven av en storslagen natur. Det finns ett ställe på tåget från Genève där man kommer till sjön som är helt otroligt vackert och jag tänkte alltid "wow".

I sju år bodde Barbara Hendricks uppe på berget i Montreux i ett stort hus med utsikt över den turkosa sjön.

– I början fanns där bara enstaka byggnader. Bönderna gick förbi med sina kor och deras får klippte mitt gräs. Flera av mina grannar var konstnärer. När vi på söndagarna promenerade med barnen hamnade vi alltid hos Claude Nobs vars hem var ett sorts Disneyland med elektroniska grejer och motorcyklar, berättar hon om grundaren av Montreuxs legendariska jazzfestival.

Rasismens återkomst

I dag oroas Hendricks av sitt hemlands förfall, liksom av högerpopulismen i Europa. Brexit är ett resultat av människors rädsla, säger hon.

En liknande oro kände hon av också som barn i Arkansas, där pappan var präst och mamman var lärare. Men när rassegregationen upphörde 1964 och de svarta fick rösträtt banade det vägen för en ny optimism.

– I skolan gjorde våra lärare sitt bästa för att förbereda oss för framtiden, även om det var svårt att få pedagogiskt material och vi ärvde våra vänners böcker. Ibland var det farligt att kämpa för mänskliga rättigheter. Men det fanns en sammanhållning och en känsla av att det fanns ett högre syfte. Du kunde alltid arbeta för att förbättra din situation.

– När jag nu ser tillbaka känner jag att jag inte kunde ha fötts i en bättre tid. Folks attityd var så annorlunda. Under mitt sista år vid universitetet bodde jag hos en konservativ familj som tyckte att jag hade talang och att jag borde ha möjlighet att utnyttja den. De skulle vända sig i graven om de visste att Trump existerade. De var underbara människor och inte rasister. Hur kommer vi tillbaka nu, när så många människor vill leva i rädsla?

Språkstudier

För Barbara Hendricks var det hennes utbildning som öppnade dörrar till ett nytt liv, och likaså hennes nyfikenhet. Eftersom hon var bra i matematik började hon först studera biokemi i Nebraska där hon sjöng i den lokala kyrkans kör. En tillfällig gäst uppmanade henne att delta i en klassisk musikfestival i Aspen, Colorado. Där mötte hon mezzosopranen och vokalisten Jennie Tourel, som skulle bli hennes mentor och kom från legendariska Juilliard School i New York.

Som ung gick Hendricks ändå oftare på teater än på opera, eftersom hon egentligen ville bli skådespelare.

Det var först när hon hörde en recitation på tyska som hon insåg att hon hade hittat sitt kall.

– Det rörde mig om hjärtat – jag visste att jag var skapad för den här "operagrejen". Jag är också ett fan av Aretha Franklin och skulle älska om jag kunde sjunga som hon – men det är inte det instrument jag har fått, säger Hendricks och skrattar.

För att komma in i musikvärlden, visade det sig emellertid att hon också måste lära sig språk.

– Man kan inte skilja Debussy från franskan eller Schubert från tyskan. Mina vetenskapsstudier lärde mig att tänka på ett rationellt sätt – att lösa frågor och komma ihåg svåra recitationer. När jag sen står på scenen släpper jag det. Du måste leva musiken – inte intellektualisera den.

Även om hon har spelat in mer än 80 skivor och fortfarande hör till de bäst säljande sångerskorna, är hon osäker på om hon skulle kunna få en karriär i dag. Tiden är knapp och unga talanger kan bli berömda över en natt.

– De saknar den lyxen jag hade att utveckla mig. Först nu tycker jag att jag har blivit en konstnär.

– När jag började visste jag ingenting om klassisk musik eller opera men jag var som en svamp som sög åt sig lärdom. Jag kände mig hemma i musiken och brukade säga att Mozart är en av mina mest trofasta följeslagare. Min röst är gjord för hans kompositioner, skrattar Hendricks.

FN-ambassadör

Sedan hon pensionerade sig från turnélivet, har Barbara Hendricks börjat uppträda på mindre scener. Hon har dessutom grundat skivbolaget Arte Verum. En annan vändpunkt kom när Claude Nobs bad henne delta i en hyllning av Duke Ellington under Montreux Jazz Festival.

– Det var en helt ny stil och jag var väldigt ödmjuk över att stå inför en publik som inte var min. Men folk tyckte om mig och det öppnade nya dörrar. Jag blev plötsligt bluessångare, vilket jag aldrig skulle ha gissat. Jag växte gradvist in i musiken, precis som när man byter mellan olika språk.

Livet som aktivist har alltid inspirerat. För nästan tjugo år sedan grundade Hendricks fonden For Peace and Reconciliation (För fred och försoning), några år efter att ha sjungit i Sarajevo under inbördeskriget. Erfarenheten var närmast surrealistisk, berättar hon. När orkestern väntade på en hornblåsare som aldrig kom, berodde det på att han hade blivit skjuten av en prickskytt.

– Musikerna gjorde det enda de kunde: fortsätta spela

– Det var deras sätt att visa motstånd, och det är det som konstnärslivet handlar om: att stå på kanten av världen. Du inser att du bara har det här ögonblicket och att det är viktigt hur du reagerar. Vanligtvis är folk i den klassiska musiken inte särskilt aktivistiska. Men alla borde engagera sig, vi bär alla ett ansvar, säger Hendricks.

Själv har hon i tre årtionden, längre än någon annan, varit Goodwill-ambassadör för FN:s flyktingkommissariat i Genève. Audrey Hepburn, som var en nära vän som också hon bodde i Morges, var också ambassadör.

– Hon var otrolig – en förebild för hur man kan göra det här jobbet.

Som humanist och engagerad världsborgare är Barbara Hendricks ändå oroad över framtiden.

– Förr fanns Gandhi, suffragetterna, Martin Luther King... Numera ser jag inte de fyrar av ljus som jag gärna skulle vilja se. Om nån gör något som är i strid med våra värden måste vi säga ifrån, vi måste handla. Men de flesta sakerna vi klagar över är egentligen ingenting.

PROFIL

Barbara Hendricks

Född: 1948 i Stephens, Arkansas, USA.

Bor: I Schweiz.

Karriär: Främst känd som operasångare, men är även hedersambassadör för FN:s flyktingkommissariat.

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00