Operans dräktdesigner ritar för allt vad tygen håller

Hon designar kritikerrosade balettdräkter som man inte kan gå i och placerar en burleskdansare med brinnande brösttofsar på Nationaloperans scen. Operans dräktdesigner Erika Turunen har tagit Helsingfors med storm.

Succéerna avlöser varandra på Nationaloperan och för en gångs skull är rampljuset stadigt riktat mot dräkterna. När baletten Den lilla sjöjungfrun sattes upp i höstas möttes publiken av dansare med så långa stjärtfenor att de över huvud taget inte kunde ta några balettsteg utan i stället fick flyga fram över scenen på sjöodjurens starka armar. "Effektcirkus och dräktspektakel" muttrade en del kritiker – men publiken jublade.

Vinterns publiksuccé, den klassiska Stravinskij-operan Hulttion tie, Rucklarens väg, är inte sämre. Brösten dallrar och hullet pöser när de dekadenta figurerna rumlar runt på den breda vägen mot fördärvet. Och mitt i operan stiger en fyllig kvinna upp på scenen och börjar jonglera levande eld med sina tofsprydda bröst.

Kvinnan bakom allt detta har ett minimalt arbetsrum på operans tredje våning, och där plirar hon fram på oss bakom ett bord fullt med skisser, tyger, hattar, färgburkar och penslar. Hon förefaller snarast besvärad av allt beröm och viftar bort det med en kort kommentar:

– Det har kommit mycket respons som gör mig både glad och rörd. Om jag hade anlag för stolthet så skulle jag kanske känna mig stolt nu.

ALLTID INSPIRERAD. – Inspiration är ett bestående tillstånd. Jag har lätt för att bli ivrig, säger operans dräktdesigner Erika Turunen. Bild: Cata Portin

För två år sedan började Erika Turunen på heltid ägna sig åt dräktdesign på operan. Innan dess jobbade hon över tio år som chef för operans garderob och sysslade med allt från personalfrågor till budgetering. Sin egen kläddesign utvecklade hon på veckoslut och nätter då hon plockade fram penslarna och trollade fram skisser för allt från brudklänningar till dansdräkter och teaterkläder.

Inspirationen har ännu aldrig svikit henne och hon behöver aldrig tvinga fram den.

– Att vara inspirerad ser jag mer som ett bestående tillstånd. Det faller mig naturligt att vara ivrig över allt möjligt. Ibland kan jag känna ett motstånd inför ett nytt stort projekt men så fort jag börjar fundera på innebörden i en berättelse kommer idéerna flygande. Jag ser framför mig precis hur de olika karaktärerna ska se ut.

Syndigt rött. Burleskartisten Bettie Blackheart gästar Nationaloperan med sina brinnande brösttofsar i Rucklarens väg. Bild: Erika Turunen/ Saara Salmi

Att designa dräkter till en hel balett är en lång och uppslukande process. Inför Den lilla sjöjungfrun jobbade hon i två hela år med huvudet i en undervattensvärld. När hon kom tillbaka till ytan hade hon inte bara formgett 250 nya dräkter utan också bekantat sig med det psykologiska djup där sagan skapades. I Den lilla sjöjungfrun hittade Turunen en ganska sorgsen berättelse om kärlek. För att sjöjungfrun ska få sina människoben och kunna ta sig till sin älskade prins, måste hon ge upp sin sångröst.

– Det här att ge upp sin egen självständiga röst är ett väldigt symboliskt offer. H.C. Andersen själv sägs ha varit förälskad i en man och under största delen av sitt liv tvingades han leva i en förljugen och dämpad tillvaro. Utan röst, om man vill se det så.

Viktiga detaljer

För Turunen handlar dräktdesign om mycket mer än att publiken ska förstå vem som är vem på scen.

– Jag är mycket förtjust i alla sorters förvandlingsprocesser, de är tacksamma att skildra i dräkter.

I Rucklarens väg ingår till exempel huvudpersonen en pakt med djävulen och förvandlas gradvis till en sämre människa. Den förklädda djävulen är lång och stilig, men de hovförsedda fötterna avslöjar honom. När huvudpersonen beger sig ut på dåliga vägar förändras också hans utseende, och till slut har även han fått klövar på fötterna. Det är kanske en liten detalj som inte syns till de bakre raderna, men den är viktig för Turunen.

– Skalar man bort för mycket detaljer försvinner all fyllighet från arbetet. Detaljerna gör berättelsen mångbottnad.

Jag funderade mycket på det här med sjöjungfruns förvandling från havsväsen till människa. Samtidigt som hon fick sina efterlängtade ben fick hon kanske även någonting mellan benen ...

En liten sjöjungfru växer upp

Turunen prasslar en stund bland sina papper och får fram de första skisserna på sjöjungfrun. Där har hon ännu en rätt så vanlig, kortskuren balettkjol som det går bra att dansa i. Men den här skissen förkastades. Balettens konstnärliga ledare Kenneth Greve ville att sjöjungfrun skulle sitta fast i sin klumpiga fiskstjärt alldeles konkret tills den stora förvandlingen sker.

– Jag funderade mycket på det här med sjöjungfruns förvandling från havsväsen till människa. Samtidigt som hon fick sina efterlängtade ben fick hon kanske även någonting mellan benen ... Det var inte alldeles lätt att göra en dräkt som både är "naken" och ändå passar för en barnpublik. Jag var orolig att det skulle ge helt fel signaler, men slutresultatet blev bra, säger Turunen.

I den scen där sjöjungfrun precis har fått sina ben ligger hon i ett badkar och beundrar dem iklädd en minimal body som visar både ben och figur.

– Men scenen är ändå oskuldsfull, känslosam och vacker. Det är lätt för publiken att känna sjöjungfruns genuina glädje över sina ben efter att ha sett henne i den klumpiga fiskstjärten så länge. Men utan ett bra samarbete med dansaren, koreografen och ljussättaren hade det kunnat bli konstigt.

Den lilla sjöjungfrun. I den magiska barnfavoriten hittade Erika Turunen en ledsam historia om kärlek som kostar. Bild: Cata Portin/Sakari Viika

Oskrivna regler

Samarbete är A och O i både opera och balett. Dansare, sångare, ljus- och ljudtekniker, musiker, regissör och scenograf måste enas kring en vision för att det ska fungera. Ibland har det knotats kring Turunens dräkter, men bara sällan.

– 98 procent av gångerna går allting som smort. Men någon gång har till exempel en sydeuropeisk operasångare meddelat att hon vägrar klä sig i lila eftersom det betyder otur. Till sådana fasoner säger jag: "pyh"!

Till en början var dansarna inte heller överlyckliga över sjöjungfrudräkterna, men efter att de vant sig vid tanken blev de förtjusta. En del regler finns till för att brytas, men andra ska följas, anser Turunen.

– Självklart vill jag inte att mina dräkter ska hindra en dansare från att visa upp sitt allra bästa, tvärtom ska dräkterna framhäva rörelsen. Operans balettdansare är oerhört professionella och deras yrkeskunskap ska respekteras. Det finns en miljon oskrivna regler inom baletten och som kläddesigner får man ofta kompromissa. Man försöker oftast göra kläder som speglar produktionens tidsålder, men det är sällan möjligt i baletten. Ett par puffärmar eller ens en lite längre kjol kan göra vissa rörelser svåra eller omöjliga.

Burlesk på operan

Även i Rucklarens väg fick hon fundera flera varv på respekt och nakenhet. Många viktiga scener utspelar sig på en bordell och regissören ville att kören skulle vara rätt så avklädd.

Men Erika Turunen ansåg att det var alltför mycket begärt och föreslog i stället att man tar in en person som är bekväm med att vara halvnaken på scen, burleskartisten Bettie Blackheart eller Petra Innanen som hon heter på riktigt.

– Det blev perfekt. Petra är rolig och fantastisk och inspirerade alla. När hon kom med i produktionen blev stämningen uppsluppen och befriande. Många kvinnliga körmedlemmar som upplevde att de inte uppfyller de traditionella skönhetsnormerna, kände sig plötsligt vackra och härliga.

Ur Rucklarens väg. Bild: Erika Turunen/ Saara Salmi

Det hela utmynnade i fullskalig dräktdekadens, med långa tygbröst, höga klackar och sönderrivna strumpbyxor. Erika Turunens dräkter blandar manligt och kvinnligt om vartannat i en både tilldragande och skrämmande mix. Hela ensemblen tog dem till sig med stor iver.

– Jag utgick från den röda färgen och gjorde sedan precis vad som föll mig in. Det blev riktigt bra, men det allra roligaste var att se hur skådespelarna och musikerna gillade och levde sig in i sina dräkter. Vi har haft fruktansvärt roligt.

Erika Turunen själv är däremot inte någon särskilt extravagant figur, snarare dämpad, blygsam och tankfull.

Varje gång jag har sett dig har du varit klädd i svart från topp till tå. Gäller klädivern bara scenen?

– Ja, det kan stämma. Jag orkar helt enkelt inte tänka på mina egna kläder när jag dagligen funderar på hundratals dräkter. Mitt bland all överdådighet, alla underbara tyger, alla ljuvliga material och skärningar är det skönt att slippa fundera på vad jag själv ska ha på mig. Jag har tre svarta klänningar som jag använt hela vintern. De är mina trygghetsplagg.

DAMMIGT. Bordellmamman har drivit sin bordell så länge att hon blivit kvar i en annan tidsperiod än resten av skådespelarna, i barocktiden närmare bestämt. – Jag ville skapa en slags tilldragande skräck i dräkterna. Det skulle vara groteskt och vulgärt, så jag blandade mycket manligt och kvinnligt och gamla tidsperioder med nya. Hela världen står på huvudet! Bild: Saara Salmi/ Erika Turunen

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00