Operakavlen går vidare

Matti SalminenBild: Heikki Tuuli

Kungsbasen hette konserten som fyllde Tapiolasalen till sista plats. Snart 73-årige Matti Salminen sjöng Mozart och Wagner med Tapiola Sinfonietta under ledning av 32-årige Ville Matvejeff, som om ett år tillträder som konstnärlig ledare i Nyslott. Operakavlen går vidare.

Mozart och Wagner

Tapiola Sinfonietta

Ville Matvejeff, dirigent

Matti Salminen, bas

Panu Pärssinen, kontrabas

Tapiolasalen 17.5.2018

Matti Salminen hjälper gärna unga sångare på traven med kontakter och goda råd. I princip har han dragit sig tillbaka efter en karriär som varat i över 50 år, men ibland sjunger han ändå.

Under sina långa glansdagar var han utan tvekan de internationella operascenernas mest imponerande bassångare. Röstens enorma volym och register, hans musikalitet, hans skönt nyanserade klangfärg med härlig textning och det magnifika utspelet som skådespelare är något som man aldrig glömmer.

En del av detta finns ju kvar än i dag i form av en totalt övertygande generell framtoning. Det hörde man i de två konsertariorna av Mozart, ställvis ömt fraserade och med en drill på orden "la mia costante fè".

Annars var Salminens bravurroller i Mozartgebitet två så olika skapelser som en sublimt auktoritär Sarastro och en dråpligt humoristisk, virtuos Osmin.

Efter pausen sjöng han Markes monolog ur Tristan och Isolde som är en av de roller han sjungit mest. Den bedragne kungens innerliga besvikelse tycks komma direkt ur själen. Utan uppehåll fortsatte konserten med Siegfriedidyllen - Marke bara gjorde tyst sorti.

Tapiola Sinfonietta spelade härligt sin Mozart med Ville Matvejeffs snärtiga grepp inte minst i den inledande livliga balettmusiken ur Idomeneo. En av konsertariorna hade dessutom obligatstämma för kontrabas snyggt musicerad av orkesterns egen Panu Pärssinen.

Sinfoniettans besättning är ju inte av wagnersk dimension men icke desto mindre klingade Siegfriedidyllen skönt. Då stycket i tiden uruppfördes som födelsedagshyllning under Cosima Wagners fönster, var orkestern knappast heller så stor.

Till slut blev publiken så entusiastisk att det var på sin plats med ett extranummer. Det blev Dalands aria ur Den flygande holländaren. Flytande charmigt tecknar Salminen den något snikne men nog så ömsinte fadern. Här hördes kanske allra mest av hans en gång i tiden så mustiga klang.

Jan Granberg

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33