Ondskan, konsten och allas vårt ansvar

Metamorfoser. Från everyman till showman till Führer och soldat; Tuomo Railo visar hur dessa identiteter hänger ihop och hans förvandling väcker frågor om hur fröet till samtliga karaktärstyper finns i oss alla. Bild: Tuomo Railo

Teatteri Jurkkas Anders B. handlar om terroristen Anders Behring Breivik som mördade 77 ungdomar på Utøya. I en ställvis intelligent och brännande och provocerande, ställvis väl svamlig monolog försöker Tuomo Railo sätta sig in i och förstå den vansinniga ondskan. Eller kan man ens kalla den "vansinnig"?

Anders B.

Text och koreografi: Tuomo Railo. Scenografi: Metti Nordin. Ljus: Pasi Pehkonen. Kostym: Anna Ruohonen. Ljud: Juhani Nuorvala (kompositör) och Eija Kankaanranta (musiker).

På scenen: Tuomo Railo, Eija Kankaanranta.

Premiär på Teatteri Jurkka 23.2.

Monologen är löst baserad på den norska författaren och journalisten Åsne Seierstads bok En av oss där hon försökte kartlägga de mentala avgrunderna bakom den monstruösa handlingen. Men den utgår från en person som kan tolkas som Tuomo Railo själv. Han drar sina egna slutsatser och för sina egna resonemang i ett försök att själv hitta sin egen förståelse. Det här låter honom utföra en modig provokation med sig själv i den moraliska vågskålen.

Han talar om sin egen personliga syn på skrivandet och konsten som meningsskapande i hans eget liv, och jämför det med hur Breivik lade ner tid och möda på sitt manifest för att glömma sin trista, misslyckade tillvaro. Då han talar om Breiviks känslokyla inför omvärldens avsky under rättegången kommer en replik (fritt översatt) som etsar sig in i minnet som en isdubb: "Han är som en konstnär som hör publikens burop och småler, eftersom han själv är övertygad om att han skapat stor konst, han är före sin tid och eftervärlden ska rentvå hans namn."

Pjäsen är delvis beskrivande och biografisk, nämner barndomen och den avlägsne fadern och den uppenbart psykiskt labila modern som gav Anders, eller "mannen jag inte vill nämna vid namn" som Railo konsekvent kallar honom, en otrygg uppväxt. Knappt märkbart glider Railo över från undrande åskådare in i jag-form då han skildrar hans ambitioner och patetiska misslyckanden, rakt in i själva den karaktär som han inte ens vågar nämna namnet på.

Provokativ lek med publiken

Railos scenkostym som från början tett sig som en oansenlig bisak visar nu sin lågmälda genialitet: i pjäsens början är han i sina grådaskiga byxor och smutsbruna rock en oansenlig everyman som handfallet gestaltar allas vår hjälplösa undran över den ofattbara tragedin, den chockerade normaliteten. Då han hänförs över konstens transcendentala effekt fladdrar rockskörten plötsligt som på en salongsmagiker som förtrollar publiken med sina trick. Men metamorfosen fortsätter: plötsligt ser vi honom marschera rytmiskt och ryckigt, och de stramt militäriska snitten i de förr så vardagliga kläderna framträder allt tydligare i samma takt som den av livet svikne Anders formar en stålhård ideologisk rustning för att förbereda sitt dåd. Från everyman till showman till Führer och soldat; Railo visar hur dessa identiteter hänger ihop och hans förvandling väcker frågor om hur fröet till samtliga karaktärstyper finns i oss alla.

Det blir omöjligt att följa Railos ställvis maskingevärsliknande svada med hundraprocentig koncentration genom hela den dryga timmens föreställning, men de avsnitt som står ut bränner sig också in i sinnet. Mot slutet trappas Railos provokativa lek med publiken upp till en direkt utmaning som ställer åskådaren öga mot öga med sin egen passiva roll och sitt eget ansvar.

Musikern Eija Kankaanranta ackompanjerar Railo med toner från en elektrisk harpa, kompositören Juhani Nuorvalas musik stegras och blir hysteriskt skärande då smärtpunkterna berörs hårdare. Crescendot kommer med hjälp av en vågad brytning av den fjärde väggen, effektiv som ett slag i ansiktet.

Sen blir det tyst. Railo tackar oss lågmält, uppmanar oss att inte ge efter för vår rädsla. Slutets budskap är mindre provokativt, kanske lite mindre intressant än de brännande frågorna, men efter en så pass omskakande resa genom ondskan blir också det som redan sagts förut mer betydelsefullt.

Kim Herold: ”Motorsängen hjälper mot snarkningarna”

Musikern Kim Herold, även känd från tv-programmet Selviytyjät, har märkt att en bra säng gör det lättare att återhämta sig och att den till och med förebygger idrottsskador. 5.11.2019 - 14.22

Mer läsning