Omtvistat hus redan från början

Bild: Kristoffer Åberg

Turerna innan den nya republiken äntligen fick sitt riksdagshus var många och komplicerade.

Enkammarlantdagen infördes i Finland efter representationsreformen 1906 och därmed väcktes frågan om ett nytt lantdagshus i Helsingfors. Tanken var att uppföra ett påkostat lantdagshus på Observatorieberget, men planerna förföll och först efter inbördeskriget återupptogs frågan om ett nytt riksdagshus.

Dels ansågs det att den unga republiken behövde en ändamålsenlig parlamentsbyggnad, dels varnade många för att priset skulle bli för högt, så också HBL 1924: För ett land med föga lysande ekonomi vore det säkerligen bättre och förnuftigare att tills vidare skrinlägga de stora planerna och låta dem mogna och förädlas till den eventuellt kommande tid då bättre statsfinanser tillåta en större lyx.

Efter en lång och rätt hetsig diskussion utsåg riksdagen bergsklacken söder om Nationalmuseum till plats för det nya Riksdagshuset. Arkitekten J.S. Siréns bidrag tog första pris i den arkitekttävling som utlysts för ändamålet och sex år senare stod huset klart.

Vid pressvisningen som hölls innan invigningen 1931 kommenterade HBL inredningen som utöver inhemska byggmaterial som björk, furu och granit bestod av utländsk marmor och jakaranda: Låt vara att jakaranda och andra utländska träslag kommit till användning i vissa fall – detta är dock bättre än att man gör riksdagen till något slags hembygdsmuseum.

Kostnaderna för byggnaden skenade som brukligt i väg och huset blev dubbelt så dyrt som planerat. Vissa, till exempel HBL:s reporter var så betagen av den ståtliga byggnaden att han förlät den höga prislappen. Men det gjorde inte aftontidningen Svenska pressen som var mer kritisk i sin rapportering: De 85 miljoner som kostnaderna stiga till, äro en summa som låter som ett skärande hån i dessa tider då maningarna till dygdig anspråkslöshet ljuda icke minst från riksdagens talarstolar ... Men nu står huset där och det är inget att göra åt den saken. Det står som ett slags monument över nationell och parlamentarisk självhävdelse, där man inte sett på slantarna. Den som betrakta huset kunde tro att det är en av världens stormakter som varit byggherren, icke en fattig, frusen och nervös liten nation vid den bebyggda världens nordligaste ända, som måste finansiera sina utgifter med tullar, enligt vilka dagliga nödvändighetsartiklar betraktas som lyx och överflöd.

Trädgårdsstaden har kvar sin charm

På 1950-talet gjorde den moderna trädgårdsstaden Hagalund finländsk stadsplanering världsberömd. I dag är det både gammalt och nytt boende som får bostadsköpare att vända sina blickar hitåt. 3.9.2019 - 09.17

Mer läsning