Ömsom bitande, ömsom ansträngande om kvinnans uppbrott från familjen

Rosanna Kemppi och Kreeta Salminen i pjäsen Nora.Bild: Marko Mäkinen

Teatteri Jurkkas dekonstruktion av Henrik Ibsens Ett Dockhem, Nora, lyckas väcka publikens skratt i sin hysteriska inledning men också övertyga djupare med ett fräscht grepp på ett välkänt tema.

Regi: Alma Lehmuskallio.

På scenen: Rosanna Kemppi, Kreeta Salminen. Text: Marie Kajava, Henrik Ibsen & arbetsgrupp.

Dramaturgi: Marie Kajava, Alma Lehmuskallio. Ljud&musik: Viljami Lehtonen.

Scenografi: Veera-Maija Murtola.

Ljus: Viljami Lehtonen, Veera-Maija Murtola, Saku Kaukiainen

Då en förälder kapar banden till sin familj och speciellt sina barn är det alltid en hjärtskärande tragedi, och alltför ofta också ett själviskt, medvetet övergivande. Men samtidigt existerar ett gigantiskt hyckleri på hur vi ser på denna tragedi, beroende på förälderns kön. Bär modern ett större ansvar än fadern, och vad händer då ett ansvar som känns som ens allra tyngsta ohjälpligt strider mot ens skära livsförutsättningar?

Fysiskt och dynamiskt

Rosanna Kemppi och Kreeta Salminen utnyttjar Jurkkas minimala scengolv skickligt och effektivt: pjäsen är fysisk och dynamisk med inslag av såväl dans som häftigt utåtagerande och explosiva rörelser. Kemppi imponerar och väcker munterhet med en skicklig egen tolkning/pastisch av Leonardo DiCaprio i sin Oscarsvinnande roll i The Revenant medan Salminen slår gnistor då hon plötsligt exploderar i ett Klausk Kinski-aktigt megalomaniskt utbrott av våldsam konstnärsnarcissism. Mellan de mer högljudda partierna får båda också tillfälle att visa sin talang för mer lågmält, känsligt och sårbart skådespel.

De olika elementen gör till en början ett något osammanhängande och kaotiskt intryck, vilket inte avhjälps av att den första akten präglas av lite för mycket skrikande för sitt eget bästa. På sina ställen har ilskan och volymen precis rätt effekt, men paradoxalt nog förtas den lite av att hojtandet aldrig tycks ta slut. Längdskillnaden mellan den första och den andra, tystare och mer meditativa akten till den senares nackdel förvärrar obalansen.

Misslyckats med moderrollen

I andra akten får vi ta del av Ingrid Bergmans och Aung San Suu Kyis kondenserade livshistorier via ett ljudband medan Kemppi och Salminen spelar en mer nedtonad roll. Båda är kvinnor som beundrats, men också demoniserats för att de i den allmänna opinionens rättegång bedömts ha misslyckats med uppdraget som mödrar. I den senares fall är det inte det enda eller ens det värsta brott som lagts vid deras fötter. Suu Kyi som en gång belönades med Nobelpriset för sin kamp för demokrati i Burma (en kamp för vilken hon övergav sin make och sina barn) har nu placerats som galjonsfigur och syndabock för en stat där militären fortfarande i praktiken har makten.

Då soldater och arga mobbar hjälpts åt för att begå etniska rensningar på rohingyaminoriteten som nu kulminerat i folkmord har skulden i, säger somliga, oproportionerligt stor grad fallit på henne i egenskap av regeringschef och landets ansikte utåt. Således är hennes bräckliga gestalt nu en av världens lägst fallna hjältar, som personifierar både personliga och politiska tabun av värsta sort.

Om detta är förtjänt eller inte försöker pjäsen inte på egen hand svara på. Att knyta Suu Kyis komplicerade politiska roll, via Ibsens Nora till vilken mamma som helst som, då hon finner sig omringad av sina otröstligt vrålande småbarn kommer på sig själv med att snegla mot ytterdörren med en blodisande skamlig längtan, är ett modigt drag. Jag är inte säker på om det fungerar helt och hållet, men det väcker i alla fall skavande, fascinerande tankar i mig som kommer att sysselsätta min hjärna under ett bra tag framöver.

Otto Ekman Reporter

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00