Omistligt återseende med Stella Parland

Stella Parland hann skriva färdigt sex kapitel om sin huvudperson Simeonis och hans äventyrliga liv på kontinenten. Ytterligare tre, nästan fullt utarbetade kapitel eller ”missförstånd” hittades i hennes dator. Det har blivit en vacker liten bok, full av infall, vild humor och produktiva missförstånd.

Prosa

Stella Parland

Missförstånd. En ofärdig roman

Med illustrationer av Linda Bondestam

Förlaget M 2018

När Stella Parland dog 2015, vid bara 40 års ålder, hade hon skapat sig en distinkt författarprofil. Hon var en lekfullhetens och absurdismens mästare, som tillsammans med illustratören Linda Bondestam uppfann världar fyllda av oförutsebara händelseförlopp och onämnbara varelser. De riktade sig oftast till en allålderspublik. Pek-, kryp- och oljudsboken Gnatto Pakpak var ett "bestiarium för 0–100-åringar" medan Stella Parland i Delirium – romanen om en hund vände sig till sin publik med tilltalet: "Bästa vänner, bästa männer,/barn och kaktusplantor,/gubbar, tantor, jubilarer,/chefer, skägg, tamburmajorer,/fröknar, myror och doktorer…"

Den nu postumt utkommande romanen Missförstånd lämpar sig kanske inte så mycket för barn och kaktusplantor som för vuxna gubbar och tantor med smak för det otroligas förvecklingar. Stella Parland hann skriva färdigt sex kapitel om sin huvudperson Simeonis och hans äventyrliga liv på kontinenten. Ytterligare tre, nästan fullt utarbetade kapitel eller "missförstånd" hittades i hennes dator. Det har blivit en mycket vacker liten bok med kongeniala vinjetter och illustrationer av Linda Bondestam.

Sammansvetsade kusiner

I första missförståndet får vi stifta bekantskap med Simeonis och hans socialt inkapable kusin Alfons, som har vidsträckta kunskaper i sju döda språk. De har tillbragt sin ungdom med att resa runt i Europa, men på tröskeln till mandomen skiljs deras vägar. Simeonis stannar i Paris, där han genomgår en åtta år lång psykoanalys för att få reda i sitt själsliv och i sin emotionella bindning till kusinen. Alfons beger sig till Bragança, där han sedermera gifter sig med en portugisisk filantrop.

I Paris bekostar Simeonis sin resultatlösa psykoanalys med att arbeta på en fiskrestaurang, vilket ger honom fiskallergi men också inspirerar honom till en diktsamling på franska: Slag i saken. Den avantgardistiska debuten höjer definitivt "frekvensen av ord som 'fiskrens', 'gäddkäke' och 'löjrom' över medeltalet i fransk poesi."

Efter en snabbvisit hos kusin Alfons i Portugal gifter sig Simeonis med en temperamentsfull dam i Italien. Äktenskapet blir kort, men skilsmässan drar ut i fem år. Simeonis utkommer med sin andra bok, även den på franska. Boken publiceras av ett stort förlag och blir en succé. Den heter "Herakleitos och mjölkkannan".

Skallig Candide

Allt detta hinner hända under det första missförståndet. Och så går det på, missförstånd efter missförstånd. Simeonis kan verka vara en oföretagsam melankoliker, totalt planlös i sitt val av livsväg. Men obönhörligt leder det ena till det andra. När håret med ålderns rätt börjar glesna på Simeonis huvud, är han igen på besök hos den käre kusin Alfons. Genom en serie mirakulösa händelser finner han sig dyrkad som ett skalligt helgon i vissa avlägsna portugisiska byar. Han får till och med ett kapell i Rom uppkallat efter sig: "Capela a Fontanela".

Men Simeonis finner ingen ro ens i den katolska kyrkans sköte. Hans färd fortsätter. Hans sejour vid en amatörteater i Köpenhamn hör till romanens roligaste episoder. Som teaterkritiker, dramatiker och performanceartist var Stella Parland väl insatt i teaterns värld. Uppsättningen av Euripides Medea, där Simeonis slutligen tilldelas rollen som sufflör, är ett kaotiskt maktspel som säkert inte saknar anknytningar till det verklighetsupplevda.

Simeonis driver vidare, som en annan Candide, från land till land, från miljö till miljö, från yrke till yrke. Än trillar han ner i en kloak och blir motvilligt vän med en kannibal, än är han chefredaktör för en esoterisk tidskrift, än radioredaktör i ett matprogram. Simeonis är ett något gnällsjukt tidsvittne, men han anpassar sig. Han tar emot det som kommer, också sjukdomarna som ständigt anfäktar honom. Med djup insikt skriver kronikern Stella Parland om Simeonis deltagande i en grupp för smärtpatienter:

"I ett litet rum med neonlysrör samtalade man onsdagar från klockan 18 till klockan 20. Alla som satt därinne hade obotligen ont hela tiden, utom de som hade ont attackvist och obotligen. De hade uppsökt hundratals läkare utan att få hjälp. Deras blickar var sänkta i cement. Man säger att hoppet är det sista som lämnar en människa. Det stämmer inte. Det finns massor av människor som lever bortom hoppet, mekaniskt, famlande, för att deras kroppar inte vet hur de ska dö."

Romanen framskrider med följdriktig obegriplighet och slutar lika följdriktigt abrupt.

Stiligt efterord

Vi kan inte veta om Stella Parland hade tänkt sig att hennes bok skulle sluta just som den slutar. De tre sista kapitlen är inte lika finslipade som de fem första. Romanen bildar ändå en koherent och mycket njutbar helhet. Det absurda händelseförloppet bärs upp av en inre logik. Det skenbart tygellösa associationsflödet disciplineras av det exakta språkbruket, de rätta markörerna. Som Annika Sandelin påpekar i romanens efterord räckte det inte för Stella Parland att det hon skrev var bra, det skulle vara lysande.

Det är svårt att ge ett mera rättvisande omdöme om romanen än kusinen och vännen Annika Sandelin, när hon skriver: "Då jag läste texterna i Missförstånd kändes det som att träffa Stella på nytt. Här fanns den underbara, vilda humorn, det bottenlösa djupet, den intellektuella skärpan och hennes oefterhärmliga sätt att se på världen."

Också på grund av Annika Sandelins fina efterord känns boken som ett omistligt återseende med Stella Parland. Sandelin skriver om ett kusinberoende som var minst lika starkt som det mellan Simeonis och Alfons. Hon berättar om en vild och hejdlös barndom, som till slut ledde till den gemensamma debuten med nonsensrimmen Dikter om öden och döden (1999). Kusinernas fantastiska performanceföreställningar av dikternas teman kulminerade på Dramaten i Stockholm.

Deras sista gemensamma projekt var att skriva en bok om sin barndom. För ändamålet skapade de en fiktiv intervjuare, "den knastertorra forskaren Siri af Nött, som jobbar på Svenska litteratursällskapet och som skriver en avhandling om oss för att påvisa de mindre ädla dragen i den Runebergska släkten". Projektet påbörjades då Stella redan var svårt sjuk. Men, skriver Annika Sandelin, in i det sista kom Stella på briljanta, galna idéer. Boken hann aldrig bli färdig, men arbetet med den gav kusinerna mycket glädje.

Material för en biografi

Sandelin hörde till den skara av närstående som tog sig an Stella Parlands andliga kvarlåtenskap: "I de otaliga papplådorna rådde ett kreativt kaos med dikter, teckningar, anteckningar från föreläsningar, romanutkast, sjukhusjournaler, brev, fotografier, små betraktelser, butikskvitton och bankpapper. Vi slogs både av hur många fina texter som ännu var opublicerade och av vilket rikt liv hon hade levt."

Det finns alltså material för en biografi om Stella Parland. Hoppfulla blickar riktar sig osökt mot Annika Sandelin – och naturligtvis mot den idoga forskaren Siri af Nött.

Tuva Korsström

En nästan skuldfri bostad ger dig flera möjligheter i din ekonomi

Ett omvänt bostadslån innebär utnyttjande av den förmögenhet man har fast i sin bostad. Om man känner att pensionen inte räcker till och besparingar sitter i väggarna, kan man frigöra medel genom att ta banklån på upp till hälften av bostadens värde. 25.4.2019 - 10.46