Ömhet mötte sorg i Markus Coppers konstnärskap

Markus Copper (1968-2019). Bild: Carolina Söderholm

Metodiskt förenade han ytterligheter och ställde det tungt industriella mot ett omsorgsfullt hantverk. Kritikern Carolina Söderholm minns skulptören Markus Copper som nyligen gick bort, bara femtio år gammal.

Markus Coppers (1968-2019) konst trotsar det möjligas gränser. Hans enorma installationer sätter historien och nutiden i rörelse. Med oljade kugghjul och varsamt modellerade former utforskar de en värld kantad av katastrofer och förbrytelser. Platser av smärta och förlust man helst undviker att gå nära. Men ställd inför hans arbete är det omöjligt att låta bli. Nu har han lämnat oss, bara femtio år gammal. Förlusten är djup. Kvar finns hans storslagna livsverk, där ömhet och sorg möts med förödande kraft.

Jag tänker på de många samtal vi fört, om teckningar och skulpturer, mörker och ljus. Hjärtat är tungt i bröstet. Den sista skulpturen jag såg stod på Galleri Arnstedt i Östra Karup, i nordvästra Skåne. Där bröts gårdsplanens tystnad av det tickande ljudet från Scania Clockwork. Under en hel sommar slog kravallpolisen i terrakotta likt ett mekaniskt urverk taktfast på sin sköld. Leran vid hans fötter bar spår av vildsvinens klövar och barnens ristade hopphage. Kanske vaktade han det vattenhjul som sattes i rörelse, medan en gestalt på knä bland mossbevuxna kullar envist vaskade den vita flagga vars fläckar aldrig gick ur?

Från start gjorde Copper mekaniska skulpturer till sitt kännetecken. Den material- och utrymmeskrävande praktiken följde honom, från Helsingfors till Berlin, på senare år till Skåne och Köpenhamn: snidade, svetsade och vibrerande eller dovt sjungande skulpturer, i en ständigt växande skala.

Nog finns även i Scania Clockwork spår av den molande blandning av omsorg, hot och rädsla som kännetecknat hans arbete, där han inte väjt för det förflutnas och samtidens trauman. Från Khyber Pass som med sina rakbladsvassa vingar smärtsamt berättade om kvinnlig omskärelse, till Ku Klux Klans skrämmande frammarsch i skulpturgruppen Circle of Brothers. Fast starkare än tidigare märks i Scania Clockwork ett försonande, rentav ömsint drag. Hjulet ska fortsätta snurra och tvätten bykas. Ur gravkullarna spirar grönskan, och hoppet är kanske inte ute. Formatet är måhända med Coppers mått blygsamt, men det är tveklöst ett monumentalt verk.

Khyber Pass

Monumental var också Khyber Pass som likt en apokalyptisk väderkvarn reste sig i Helsingfors konsthall vintern 2014-2015. Först kom ljudet, sedan vinddraget. Ett vinande crescendo när motorn accelererade. Vingar av stål slungade luften mellan väggarna, svepte den mot ansiktet. Järnband höll konstruktionen på plats, med samma brutala kraft som blottades i ytans ornament.

Coppers arbete hade, som alltid, pågått en längre tid. I hans forna ateljé, gömd i grönskan på Söderslätt, såg jag året innan de första förberedelserna för Khyber Pass ligga utspridda i lysrörens kalla ljus. Den avgjutna modulen visade de intima delarna av en kvinnas kropp, där händer drog låren isär, medan andra förberedde snittet. Under månaderna som följde, växte skulpturen fram. Den ursprungliga scenen av omskärelse nu mångfaldigad i betong, som tegelstenar i en större struktur. På avstånd försåtligt lik tempelkolonnens utsmyckningar.

Infärgade med järnoxid antog de själva Khyber-passets skiftande nyanser. "Som ett svärdshugg genom bergen", skrev den brittiske författaren Rudyard Kipling i sin dikt om den mytiska passagen mellan väst och öst. Omgiven av branta klippor förbinder den Afghanistan med Pakistan, en strategisk färdled känd för sina skoningslösa överfall och sin illegala vapenhandel, liksom regionens vackra kvinnor. Detta bergspass bildar knutpunkten i en våldsam gränszon, omstridd sedan sidenvägens dagar, och utgör en av verkets klangbottnar. Men de berättelser om övergrepp och förtryck som gjutits in i betongen stannar inte där. I konsthallen stegrades det klagande läte som uppstår när luften i allt högre hastighet pressas genom vingarnas sirener. Kanske ett passande soundtrack till den grymhet som materialiseras i rakbladets egg?

Avgrunden mitt i rummet

Markus Copper kom tidigt att räknas till Finlands främsta skulptörer. Han mottog det prestigefyllda Ars Fennica-priset år 1999, och har sedan dess uppmärksammats flitigt internationellt, och ställt ut på prestigefyllda institutioner som PS1 Moma i New York.

På flera sätt är Khyber Pass typisk för hans arbete. Orimlig i förhållande till tid, arbete och materialets tyngd. Magnifik på gränsen till skräckinjagande, ett osvikligt recept på det sublimas konst. Men inte i romantikens kittlande bemärkelse, där det okända tryggt stannar inom dukens förgyllda ram. Snarare öppnar han avgrunden mitt i rummet, och lämnar betraktaren att vackla längs randen. Liksom fjättrad eller trollbunden av ljudvågorna som fortplantar sig genom kroppen, och styrkan i de krafter som sätts i spel. Metodiskt förenar han ytterligheter; som det hotfulla och det ömsinta. Det tungt industriella ställs mot ett omsorgsfullt hantverk, när verkstadsarbetet möter en klassisk skulpturtradition.

I en studie påpekar Eija Aarnio, intendent vid Kiasma, hur Copper i mediernas skildringar kommit att framstå som sinnebilden för det konstnärliga geniet, med en mytomspunnen persona. På kollisionskurs med det samhälle som premierar det digitala och immateriella, arbetade han med stora gester och komplexa konstruktioner. Analog teknik, elektronik och pneumatik spelade ofta en väsentlig roll för både funktion och estetik.

Ändå blev resultatet nästan alltid långt mer än summan av de enskilda delarna. Med Archangel of Seven Seas (1998) försatte han den finska kultur- och mediescenen i ett tillstånd av kollektiv förtrollning. Modellerad i trä efter en vals käkar, och med en kropp av orgelpipor vilade den gigantiska skulpturen i en bur av stål. Dova vibrationer sprids genom väggarna medan maskinen arbetar som motorn på ett fartyg och i skiftande ordning fyller piporna med luft. Kombinationen av ljud som den åstadkom var olik varje gång, likt valarnas individuella sånger vilka färdas oändliga sträckor genom oceanernas djup.

Den sällsamma installationen kom snart att i finska medier utnämnas till ett nationalmonument. Sedan en vredgad opinion fasat över möjligheten att den skulle lämna landet för att hamna i Malmö konstmuseums samlingar, köptes den slutligen in av Kiasma. Det var också där jag såg den för några vintrar sedan, för att därefter ta tunnelbanan ut i förorten och börja nedstigningen i underjorden.

Ända sedan studieåren på Helsingfors konstakademi laborerade Markus Copper med explosivt laddade verk. Inte sällan triggar de en akut känsla av fara, ibland högst påtaglig och reell. Särskilt gäller det hans äldre arbete, från den apokalyptiska installationen Mayhem (1994) till de handgranatsliknande objekten i Sixpack of Instant Death (1995). Några av dem väntar långt ner i berggrunden i utkanten av Helsingfors. Bakom graffitisprejade portar ryms stadens konstmuseums samlingar, förvarade i efterkrigstidens skyddsrum. Därinne i labyrinterna bidar Iron Maiden (1996) sin tid. Gjord efter förebild från häxprocessernas tortyrredskap aktiveras den först då någon närmar sig. Ljudlöst svänger träskulpturens dörr upp, och blottar en insida perforerad av spik.

I den relativt sena Circle of Brothers (2011) – vilken numera tillhör Malmö konstmuseum – går Copper i närkamp med en annan sida av lynchningens mörka historia när han frammanar den alltför välbekanta fasan hos Ku Klux Klan. Det kunde ha slutat som en kliché, om inte hotet från de högväxta gestalterna med sina svängande kedjor känts så fysiskt påtagligt. Symboliken i dessa vita kåpor är knappast subtil. Men så strävade Markus Copper aldrig efter diskretion. Genom åren har han som motiv medvetet valt några av de senaste decenniernas mest välkända trauman, som Estonias och den ryska ubåten Kursks förlisningar. Även om han närmar sig händelserna från vitt skilda håll, lyckas han i båda verken fånga en alarmerande känsla av tragedi.

En mäktig sorgehymn

Det av hans verk som jag håller främst har jag sparat till sist. I december 2016 eldhärjades den lada i Skåne som fram till dess utgjort hans ateljé, men bland sotiga rester av maskiner och verktyg, hade ändå till största del hans mästerverk skonats.

Nu vilar ansvaret tungt på Nordens konstinstitutioner att säkerställa att det arv han lämnar efter sig tas om hand och bevaras för framtiden. För aldrig ska en sådan skulptur åter göras som Whaling Station (2009), denna vidunderliga skapelse av metall, läder och trä. Som så ofta bottnar den både i det personliga och allmängiltiga. I ateljéns skuggor, där ljus och kyla silades in genom brädväggens plank, plockade han fram en orgelpipa i koppar och berättade hur han lärt sig att göra dem av sin far. Den melodi som dessa orgelpipor spelar är vacker men outhärdligt sorgsen, som om den berättade historien om funnet och förlorat hopp, om liv som gått till spillo i civilisationens utmarker.

Tre gånger snurrar dess styrande mekaniska urverk, ackompanjerat av de elektriska kopplingarnas rytmiska tickande. I tystnaden som följer, reser sig skrovet av en gammal roddbåt långsamt uppåt, draget av en ensam stålvajer. Likt en enorm blåsbälg fylls konstruktionen av luft, och blottar sitt väderbitna undre, hopsytt av slitna läderjackor av det slag som hemlösa bär. Medan ärmarna hjälplöst flaxar i luften, står hela installationen för ett ögonblick och väger, innan den med sin fulla tyngd störtar mot marken.

Som de flesta av Markus Coppers verk är Whaling Station gjord av kontraster, som maskinens och handens arbete, det moderna och det förgångna. Likväl var han noga med att svetsa samman helheten, och låta spänningen växa medan orgelmusikens lågmälda melankoli slutar i verkets våldsamma kollaps.

Fast låt oss inte glömma att förloppet därefter börjar om på nytt. Kanske låter det brutalt, men det finns inget destruktivt över Markus Coppers arbete. Snarare formar det sig till en mäktig sorgehymn över mänskligheten.

Carolina Söderholm

En nästan skuldfri bostad ger dig flera möjligheter i din ekonomi

Ett omvänt bostadslån innebär utnyttjande av den förmögenhet man har fast i sin bostad. Om man känner att pensionen inte räcker till och besparingar sitter i väggarna, kan man frigöra medel genom att ta banklån på upp till hälften av bostadens värde. 25.4.2019 - 10.46