Om värdiga presidentporträtt

Bild: Statsrådets kansli

"Jag uppskattar stort att presidenten insett att han med sitt val av utförande kunnat använda sin makt på ett positivt sätt."

Trots att Finlands jubileumsår äntligen är över är alla goda ting fortfarande 100. För några veckor sedan avtäcktes nämligen Sauli Niinistös nya officiella presidentporträtt, en mosaik bestående av 100 separata verk i enlighet med jubileumsårets officiella tema Tillsammans. Kvällstidningarna ringde prompt överklasspecialisten och konstmarknadskännaren Pauliina Laitinen-Littorin som konstaterade att hon inte kunde komma på ett enda motsvarande porträtt på en statschef, och i kommentarer på nätet skrev besvikna människor att porträttet inte motsvarade den bild de hade av Niinistö som en värdig, lugn och grå person.

I ärlighetens namn var reaktionerna förvånansvärt diplomatiska, med konstateranden om att det knappast kan vara en dålig sak att det i en värld full av identiska statsporträtt görs något lite mer modernt och skrikigt. I själva verket är Niinistös porträtt inte heller så chockerande, särskilt inte i en tid i vilken realistiska oljemålade porträtt generellt sitter så illa att de tenderar uppfattas som kusligt obehagliga och stolpiga snarare än som neutrala och klassiska.

Det insåg även Barack Obama när han i fjol valde konstnären Kehinde Wiley för att utföra det numera ökända porträtt som skulle placeras intill målningar av de 43 tidigare presidenterna upphängda i Washingtons National Portrait Gallery. Det är inte svårt att tänka sig att museets realistiska porträtt av George W. Bush (en skräckinjagande målning med fult ljus och fruktansvärt utförd bakgrund) spelade en viss roll i Obamas beslut att välja en mer progressiv linje och beställa ett verk av en ryktbar modern konstnär snarare än av en klassisk porträttmålare. Wileys målning väckte rabalder bland annat på grund av att den föreställde Obama i en blomstrande buske, och många spaltrader ägnades i ängsliga amerikanska medier åt att analysera för- och nackdelarna med det oortodoxa porträttet som dessutom kunde tolkas som aktivistiskt eftersom Obama valt en afroamerikansk konstnär.

En liten gnutta välbehövd aktivism finns även i Niinistös porträtt, i vilken det estetiska offrats till förmån för kollektivt utförande. Var och en av de medverkande 100 konstnärerna har fått i uppdrag att skapa ett separat verk, av vilka det sedan byggts ihop en enda stort bild på Niinistö. Mosaiker uppbyggda av mindre bilder är inget banbrytande, men det är ovanligt att prestigefyllda konstnärliga uppdrag utförs som samarbetsprojekt i vilken upphovspersonernas identitet och individualitet suddas ut.

Intressant nog publicerades av en slump namnen på Finlands representanter vid den prestigefyllda konstbiennalen i Venedig 2019 några dagar efter att Niinistös porträtt avtäckts. De valda konstnärerna är Bonaventure Soh Bejeng Ndikung, Outi Pieski, Giovanna Esposito Yussif, Christopher Wessels och Lorenzo Sandoval, som tillsammans utgör gruppen Miracle Workers Collective. Under 2000-talet har Finland sammanlagt tre gånger valt att skicka manliga konstnärsduor till Venedig, men att bjuda in ett helt kollektiv är något helt nytt. Det är i högsta grad ett ideologiskt och politiskt beslut att välja att skapa konst tillsammans med andra människor och att därmed (in)direkt motarbeta bilden av konstnären som en isolerad ö på ett stormigt hav.

Niinistös porträtt skapades inte av ett sammanhållet kollektiv, men är ändå ett fint exempel på att det finns utrymme för annat än Konstnären med stort K. Att lyfta andra människor är solidaritet, vilket är ett begrepp som i många delar av konstvärlden är ovanligt. Som en följd av detta är det värt att i analysen av allmänna konstverk såsom Niinistös porträtt även fokusera på syfte. Jag må personligen inte tycka att porträttet på Niinistö är speciellt estetiskt tilltalande, men jag uppskattar stort att presidenten insett att han med sitt val av utförande kunnat använda sin makt på ett positivt sätt. Att hans syfte varit att gynna och lyfta fram en stor mängd konstnärer, främst unga sådana. Det är så man uppför sig värdigt, inte genom att beställa ännu ett tråkigt realistiskt oljeporträtt av en man iklädd kostym.

Helen Korpak Konstkritiker

Hur du kan få en låg låneränta

När man tecknar ett lån finns det många lånegivare som tycks ge bra villkor, men som sedan tar ut både dolda räntor och oförutsedda avgifter. Trots att det idag är riktigt vanligt att ta lån så kan det vara svårt att veta vad man ska leta efter och tänka på när man lånar pengar. Därför sammanfattar vi här några av våra bästa tips för att hjälpa dig att hitta rätt i lånedjungeln. 14.6.2018 - 14.03