Om VAR känns konstigt – minns då den vansinniga kvällen i Kapstaden

Bild: Lehtikuva/Attila Kisbenedek

Videodomare har kommit för att stanna. Att det finns mycket att fila på är klart, men det går inte att gå tillbaka längre. Det finns en händelse som mer än andra påminner om varför.

Matchen hade pågått 26 minuter då Carlos Tevez nätade ur offsideposition.

Det var juni 2010, Argentina-Mexiko i Kapstaden. Huvuddomaren Roberto Rossetti verkade inte godkänna målet först, men assisterande domaren Paolo Calcagno signalerade godkänt mål och visselpipan ljöd.

Rossetti lämnade för en stund sin plats och joggade till sidolinjen för att överlägga med Calcagno. Ovanför dem, på den stora skärmen, visades nämligen offsidebrottet i repris och fick stadion att yla i protest. Under några sekunder såg man på domarnas ansikten att de visste att deras VM tog slut här. De såg sitt fel på storskärmen i ögonvrån – men de fick inte använda den informationen för att ändra domslutet, eftersom videoteknologi inte godkändes som redskap i domararbetet.

Rossetti, världens bästa domare vid den tidpunkten, tvingades godkänna ett mål han visste var fel och skickades mycket riktigt hem från VM 2010.

Åsikterna om VAR (video assistant referee) – användningen av videoteknik i fotbolls-VM – har varierat, men de positiva verkar dominera. "Det bästa som hänt i fotbollen på länge", säger många.

Men det finns också de som önskar att det här VAR-experimentet tar slut och att vi återgår till ... ja, till vadå? Till den absurda tiden då Rossetti inte fick påverkas av en videobild som hela stadion – och hela världen – såg?

Nej, jag ser det som självklart att vi inte går tillbaka i tiden. Argumenten mot att införa teknologi under Sepp Blatters tid i FIFA var många och varierade i grad av absurdism. Ett var att fotbollen skulle ha jämlika förutsättningar såväl i VM som på distriktsnivå – ett påstående som visade hur fjärmad Blatter var från verkligheten i distrikten. Varenda en som spelat i korpdivisioner vet att där ibland inte ens finns assisterande domare, ibland knappt fungerande belysning.

Också många domare tvekade, grubblade över förtroendet för domarnas egna vittnesmål, och spådde att käbblet i stället skiftar fokus från själva matchhändelsen till när och hur VAR används.

Det sista har så här långt visat sig vara en spådom som slagit in. Därför har vi frågor som definitivt ska fortsätta debatteras. Inte för att slopa videotekniken, utan för att analysera hur tolkningarna blir mer i linje, och användningen av VAR förutsägbar.

Hur videotittandet påverkar domarnas undermedvetna är också intressant att följa med. Två straffar som i detta VM utdömts för spel med händerna i målområdet har jag ifrågasatt med tanke på spelsituationen. Har videopausen ökat den undermedvetna pressen på domarna att leverera en dom, också när det varit befogat att låta bli?

Det här är sådant man får fila på i framtiden. För framåt går vi. Det här är början och så förbättras systemet och domarnas vana för varje år.

Under tiden kan vi njuta av alla de positiva upptäckter vi fått kring VAR.

Till exempel: Uppstår det en död minut då domaren kollar videon? Nej, det gör det inte. Snarare är stämningen mer elektrifierad på stadion, det är spänning och rop, och i praktiken är det fråga om sekunder. För alla i tv-sofforna har det fördelen att vi får se repriserna under ett matchavbrott, och inte så det överlappar spelet.

Och så förstås det självklara: Att blotta rutinen att kolla upp eventuella brott i straffområdet ska avskräcka spelarna från allt det där vi avskyr. Fult spel och det evinnerliga filmandet. När det försvinner får vi en fotboll som inte störs av fler avbrott, utan snarare av färre, och som kanske producerar fler snygga mål.

Skribenten är journalist på HBL och tidigare distriktsdomare i fotboll.

Sylvia Bjon Reporter

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33