Om undfallenhet och laglighetskamp

Bild: Kim Isaksson

Det känns lite märkligt att det mesta av det vi i dag betraktar som självklara byggstenar i vår finlandssvenska kulturautonomi uttryckligen är resultat av den språkliga mobiliseringen i slutet av 1800- och början av 1900-talet. Utan den kampen hade vi knappast stått där vi står i dag, skriver Thomas Rosenberg.

Visst kan man raljera över framväxande finlandssvensk separatism, ja rentav drömmen om en egen stat, som Stefan Lundberg i HBL (18.12) apropå diskussionerna om jourreformen. Men läget känns i dag alldeles för allvarligt för den typen av skämt.

Att regeringen handskas vårdslöst med lagberedningen, och betraktar grundlagen och dess väktare som irriterande bromsklossar är illa nog. Betydligt värre är att det faktiskt tycks finnas en medveten strävan att inför nationens andra sekel äntligen driva igenom det som blev oförverkligat då Finland föddes, det vill säga drömmen om en enspråkigt finsk nation.

På den tiden, kring förra sekelskiftet, delade man ofta in det politiska fältet i undfallenhetsmän och laglighetsförkämpar. Även om man ska akta sig för historiska paralleller finns det mycket som talar för att dagens försvar av våra grundlagsenliga rättigheter kan ses som en förlängning av den laglighetskamp som varit en stolt tradition, inte minst på svenskt håll i vårt land.

Man påminns om parallellerna också då man tar del av de två tunga verk som under hösten kommit ut av trycket, det vill säga Max Engmans "Språkfrågan. Finlandssvenskhetens uppkomst 1812–1922" och Henrik Meinanders "Nationalstaten. Finlands svenskhet 1922–2015". De två sista delarna i det stora fyrbandsverket om Finlands svenska historia, ett projekt som sattes i gång 2001 och nu efter 15 år är slutfört. Även om böckerna redan recenserats i HBL (4.12.2016) kan några ytterligare kommentarer vara på sin plats, med tanke på den nu aktuella diskussionen om våra språkliga rättigheter.

Att det bland landets svenskspråkiga alltid funnits olika uppfattningar, inte bara om hur slipstenen ska dras utan också om själva slipstenens natur, är ingen nyhet. Något som förtjänstfullt beskrivs också i Engmans och Meinanders böcker; först hur språkfrågan gestaltades i den framväxande nationen under 1800-talet och sedan hur finlandssvenskheten fann sina former under 1900-talet. Men med tanke på den monumentalitet som hör till prestigeladdade projekt av det här slaget, med tolkningar som blir kanoniserade, är det anmärkningsvärt att båda historikerna i sina analyser så tydligt väljer sida, genom sitt uttalat kultursvenska perspektiv på fenomenet Svenskfinland.

För både Engman och Meinander är det hela tiden den gemensamma nationen och den framväxande nationalstaten som är det övergripande, medan den språkliga mobilisering som skedde, först på finskt och sedan på svenskt håll, närmast framstår som ofruktbar och dysfunktionell. Det är ingen slump att Meinander för sin del valt titeln "Nationalstaten".

I traditionellt kultursvensk anda betonas i bägge verken att den språklagstiftning den nya nationen slutligen fick var generös, vilket gjorde alla separatistiska strävanden överflödiga. Med Åland som det enda undantaget, och det uttryckligen som en följd av internationella faktorer som låg utanför vår kontroll.

Med facit på hand framstår undantaget Åland emellertid nu plötsligt i ett annat ljus, eftersom det självstyrda landskapet numera är den enda del av vårt land där svenskan har ett fullgott skydd. Att vår omskrutna språklagstiftning gör oss maktlösa gentemot strukturella reformer som social- och hälsovårdsreformen och den nu aktuella jourfrågan är något som har påpekats länge, såväl av finlandssvenska som utomstående sakkunniga. Bland våra egna, bland annat Erik Allardt, som redan på 1970-talet varnade för att en språklagstiftning som bygger enbart på individers självkategorisering gör oss sårbara. Samma slutsats gör den kanadensiske forskaren Kenneth McRaes i sin studie över den finlandssvenska minoriteten, i slutet av 1990-talet, den kanske bästa komparativa studie som någonsin gjorts om oss. Enligt honom är avsaknaden av territoriella garantier i vår språklagstiftning den akilleshäl som en dag allvarligt kommer att hota vårt fortbestånd.

Och apropå lagen och de laglärda, som igen börjar framstå som vårt sista halmstrå, kan det vara allt skäl att minnas den framstående människorättsjuristen Matti Wuori, som ofta gisslade oss finlandssvenskar för att vara alltför mesiga, och fastklamrade vid illusionen om världens bästa minoritetsskydd.

Grundlagsutskottet räddade oss visserligen i samband med Karlebyfrågan 2009. Men behandlingen av jourfrågan har nu visat hur mycket det halmstrået var värt. En regering med tuffare attityd struntar suveränt i juristernas propåer och vi tvingas konstatera faktum: det finns inte längre lagliga hinder för att underminera möjligheten till ett liv på svenska, också i regioner där svenskan fortfarande är det dominerande språket.

Mot den här bakgrunden är det sätt på vilket såväl Max Engman som Henrik Meinander behandlar den så kallade finlandssvenska samlingsrörelsen överraskande ogin. I deras framställning beskrivs den i lika hög grad som en splittringsrörelse, och svenskhetsrörelsen som en direkt spegelbild av den tidigare fennomanska rörelsen. Därför blir också deras slutsats, åtminstone i min tolkning, att "klyvningen" av samhället och dess enskilda institutioner, utförligt beskriven i båda böckerna, inte varit till alla delar gynnsam, vare sig för samhället som helhet eller för dess enskilda medlemmar.

Och det känns ju lite märkligt, med tanke på att det mesta av det vi i dag betraktar som självklara byggstenar i vår kulturautonomi, och för vår finlandssvenska identitet, såsom skolor, föreningar, tidningar och teatrar, uttryckligen är resultat av den språkliga mobiliseringen i slutet av 1800- och början av 1900-talet. Och som gav oss det vi numera kallar svenska särlösningar och svenska rum. Klyvning eller inte – utan den kampen hade vi knappast stått där vi står i dag.

Men den ökande tvåspråkigheten då? Och den för några år sedan högtidligen anammade nationalspråksstrategin? Positiva motbilder som väger tungt också i Meinanders framställning av språkfrågans utveckling i det självständiga Finland. Och visst är vår nationella tvåspråkighet fortfarande ett föredöme för många andra länder. Men vi kan inte blunda för att de strukturella reformer som gjorts under de senaste åren i grunden har försvagat förutsättningarna för ett liv på svenska i vårt land, och det på ett sätt som strider mot grundlagen – om inte längre dess bokstav så åtminstone dess anda. Och exakt på det sätt ett flertal experter redan en längre tid har varnat för.

Vi kan självfallet inte längre backa i vår historia, och skapa svenska förvaltningsområden av typen landskap eller län – något man faktiskt diskuterade ännu såpass sent som 1952. Men det är sannerligen ingen "grundlagsfundamentalism" att ifrågasätta lösningar av den typ som nu pådyvlas oss, till exempel så att helsvenska patienter skickas till helfinska sjukhus.

För några år sedan anammades högtidligen den så kallade nationalspråksstrategin, på högsta politiska nivå. Den ultimata bekräftelsen på den språkfred som länge rått i vårt land, och det gemensamma nationalstatsbygge, på två språk, som är föremålet för Meinanders bok. Dags kanske att se verkligheten i vitögat, och gräva fram en del av argumenten från den språkliga mobiliseringen för hundra år sedan? Vi skulle minsann behöva lite mer av den tidens laglighetskamp.

Thomas Rosenberg Sociolog och skriftställare.

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Bokåret 2021 på Bokström

Mer läsning