Om privata brev och författarvånda

I brevlitteraturen ligger en envis fråga på lur. Varför brände inte kända personer sina intima brev medan det ännu var tid? Nu är det för sent, världen runt har tusen och åter tusen läsare fått ta del av snuskiga hemligheter i sängkamrarna och blivit nyfikna voyeurer. Det som tidigt präntades in i oss att aldrig läsa andras brev låter närmast som ett dåligt skämt i dag.

När den unge Mozart skrev sina obscena brev till kusinen fick eftervärlden en chock. Hur kunde han av alla? Kanske en teori är ett rasande uppror mot den skenheliga Anständigheten med stort A, den som vingklipper musiken och gör den insmickrande och menlös. Visst blev fallet från piedestalen stort men ännu större var hans överväldigande musik som säkert fick mången lyssnare att glömma hans misstag.

Vid en vindsröjning häromdagen hittade jag ett kuvert med påskriften "Material för en eventuell censurdebatt" och det handlade om James Joyces och Noras pornografiska korrenspondens då de en kort tid hade skilda adresser. Breven är hårresande och saknar motstycke. Paret kopulerar som två vilda hundar och överbjuder varandra med råbarkade detaljer. Upprörda släktingar och Joyce-sällskapet försökte stoppa utgivningen men förläggaren drog i sin profithunger det längsta strået och breven kom ur trycket. Skandalen var ett faktum.

Men nu räckte det minsann med gamla skandaler så jag satte mig på en parkbänk vid Tölöviken och läste om Birgitta Trotzigs roman Dykungens dotter. Vilken stark mörk bok om motsatta krafter. Gud är trött och bortvänd och paradisets evighet bara en sekund av det vanliga varglivet för att citera henne. Men det finns stunder av nåd då själen blir en skyddsort för de pinade och utsatta. Minns min intervju med henne 1986 på Svenska ambassaden men hon var trött efter resan och verkade, så som jag såg det, närmast ointresserad att stå i fokus och själv var jag alltför uppskruvad. Änglar skred genom rummet och dessutom var det bråttom. Nästa dag skulle intervjun ingå i Hbl. Och ingenting blev bättre av att jag hela tiden tittade på klockan.

Vid utskrivningen på redaktionen var det sen kväll då jag fattade hur mager min text var och hur många frågetecken som blivit hängande i luften. Tack och lov för arkivet! Där fanns klipp som hjälpte till att göra henne mer tydlig än under hopandet och roendet på ambassaden. Pusselbitar föll på plats och gav infallsvinklar som jag missat. Ett hårt slående citat fick avsluta min bråda möda. I det finns både bråddjup och en vånda som laddar romanen och gör den till en oförglömlig och omtumlande upplevelse: "Ensamheten var en stark strypning. Rummet luktade illa. Det luktade som en mördares rum. Han vågade inte tända ljuset. Utanför fönstret vargen. Hur långt in i benmärgen kan inte rädslan tränga så att människan bara blir ett lysande djur av skräck".

Då vi skiljdes i det gnistrande vårljuset på Espen där Max Paetau redan väntade med kameran tog hon min hand och gav mig ett litet leende som ännu finns kvar i mig.

Elsa Boström

Annons: Aktia hjälper dig att tänka framåt

De flesta finländare har idag koll på att hem, fritidsbostad och fordon behöver försäkras för att hålla ekonomin i balans om allt inte går som planerat. När det kommer till personförsäkringar är läget ett annat. Jämfört med många andra länder har Finland ett bra socialskydd och många förlitar sig på att man får tillräckligt stöd för att klara sig ekonomiskt om något allvarligt inträffar. Men hur långt räcker socialskyddet egentligen? Hur påverkas livet om man insjuknar allvarligt och inte längre kan arbeta? Klarar sig familjen ekonomiskt utan en förälder? 9.4.2020 - 00.00

Mer läsning