Om ödet och vikten av att minnas

Seela Sella, Pirjo Määttä och Aksa Korttila i Michael Barans nyskrivna pjäs om minnen, hur historien upprepar sig och om Förintelsen.Bild: Tuomo Manninen

Den finska dramatikern och regissören Michael Barans nyskrivna pjäs är rasande stilig, mångbottnad och spännande på ett dröjande sätt.

Tyttö, joka käveli. Manus och regi: Michael Baran. Visuell planering: Kimmo Viskari. Ljus: Aslak Sandström. Musik och ljud: Jari Kettunen. Dramaturg: Eva Buchwald. På scenen: Aksa Korttila, Pirjo Määttä, Seela Sella.

Premiär på Nationalteaterns Willensauna-scen 15.3.

Tyttö, joka käveli är en pjäs för tre starka kvinnliga skådespelare, som för varsin monolog som överlappar och flätas in i varandra. Det är en pjäs om att minnas. Inget i pjäsen sker i nutid: allt återberättas, både det som skett nyligen och det som hänt för mer än ett halvt sekel sedan. Så småningom vecklas minnena ut till att omfatta det europeiska nittonhundratalets mörkaste skeenden.

Berättelsen börjar med 21-åriga Eret (Aksa Korttila med fullständigt öppet ansikte) som bor i en liten etta i Tölö och dagligen tar långa promenader längs stränderna. En dag när hon är på väg ut genom porten blir hon påkörd av sin trettio år äldre granne på cykel. Edith (övertygande Pirjo Määttä) bjuder in henne till sin – visar det sig – enorma lägenhet, och här börjar en oväntad vänskap som får än mer oväntade följder.

Edith, som har ett efternamn som börjar med af och som uppenbarligen inte har behövt arbeta för att försörja sig, har studerat till dramaturg men senast en pjäs av henne sattes upp var för två decennier sedan. Sedan dess har hon arbetat med ett omöjligt material, som hon varken kan lämna eller slutföra.

En dag ger Edith sin nyckel till Eret: hon reser bort och ber Eret vattna hennes blommor och sköta "löpande ärenden" – för det lämnar hon en stor, alldeles för stor summa pengar. Ju fler veckor som går utan att Edith kommer tillbaka, desto mer tid tillbringar Eret i den stora gamla lägenheten full med saker. En dag hittar hon en låda med c-kassetter. Det kommer också ett brev adresserat till henne. I brevet berättar Edith om Ewa, som bodde i lägenheten innan henne. På banden pratar Ewa om sitt förflutna – hon är från Polen och hela hennes familj dog i Förintelsen. Det här är ämnet Edith har försökt skriva en pjäs om i tjugo år, men inte kunnat, eftersom allt redan har sagts, och hur kan man ens skriva om något som överskrider verkligheten.

Precis som Eret kom att överta lägenheten av Edith, övertog Edith den av Ewa. Men kanske Ewa inte är död när allt kommer omkring? Eret åker på en lång resa genom Europa och genom historien för att finna svar.

Imponerande

Det är en vindlande berättelse som stundvis villar bort en och även lämnar en del olika tolkningsmöjligheter. Vad är sant, vad är fantasi, och har det egentligen någon betydelse? Den är nästan som en thriller med sin stämning av mysterium och hur den bit för bit avtäcker svåra minnen ur det förflutna. Hur de tre kvinnornas liv hänger samman och hur historien upprepar sig är en intressant konstruktion.

Det dröjer till andra akten innan Seela Sella, som spelar Ewa, får bidra med sin monolog. Fram till dess har hon suttit på scenen, försjunken i sitt. Hon är, som alltid, på en gång lyskraftig och bräcklig, och de minsta miner och gester är starkt betydelsebärande. Pirjo Määttä och Aksa Korttila spelar också båda mycket starkt och nyanserat. Texten är inte alls lätt, med sina långa meningar och successiva associationer. Stundvis är den nästan lite för smart för sitt eget bästa, men den håller ändå och den dramaturgiska konstruktionen imponerar.

Scenbilden är intressant med sin halvfärdiga och överbelamrade look. Taket har blivit väggar och takkronan hänger horisontalt. De tre kvinnorna har varsitt skrivbord fullt med saker. Överflödig känns dock användningen av mikrofoner i vissa partier – det tillför ingenting.

De konkreta platserna i manuset och tidsmarkörerna står i kontrast till den drömska stämningen som är utanför tiden.

Pjäsen påminner om vikten av att minnas. Av att våga fråga, våga berätta. Föreställningen är smidig och övertygande, och det är verkligt fint att se tre starka kvinnor i tre starka roller.

Sonja Mäkelä Teaterkritiker

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33