Om mod och synlighet

De sant modiga är inte de som dolda av en pseudonym eller stödda av en plattform kan ropa högst. De modiga är de som trots risker eller utan stöd ändå står upp för sig själva och sina åsikter.

Det pratas en hel del om mod i dag. I en tid där många upplever att världen och samhället står inför en uppsjö av kriser är det kanske naturligt att vi ropar efter modiga människor, med modiga åsikter, och när då någon uppvisar vad vi skulle kalla mod applåderar vi. Detta sågs tydligt i svenska medier häromsistens, när bilden på Tess Asplund stående med knuten näve i ensam front mot en nazistmarsch i Borlänge spreds som en löpeld. Här hade vi mod, fångat i en ikonisk bild. Den ensamma kvinnan mot en mur av bistra män. Det är så man får rysningar.

Samtidigt har mod blivit något som vi tillskriver andra, och oss själva, på allt lösare boliner. Allehanda rasism, fascism och generellt löst prat presenteras i dag som om det vore modigt sanningssägande, en smärre armé av nätets mörkermän talar med stort patos om åsiktsfrihet, och utger sig själva som dess modiga förkämpar. Men vilket mod krävs egentligen att spotta ur sig ilskna attacker på internet, väl vetande att de egna kommer att stöda och stötta en?

Eller se på mig. Något otippat har jag getts det som ibland kallas en "plattform", det vill säga en möjlighet att få min röst hörd, speciellt då i Finland. Jag skriver kolumner i brett lästa tidningar, och märkligt nog kan jag ibland upptäcka att något jag skrivit på Facebook blir citerat i finska medier. Eftersom jag av födsel och ohejdad vana tenderar säga vad jag tänker och gärna provocerar människor, har jag ibland fått höra att jag är "modig" eller att mina idéer är det.

Men samtidigt … jag är en vit, medelålders man med ordnad ekonomi och fast anställning. Även om jag har en rektor och en chef, så är kulturen och organisationen sådan att en professor sällan blir tillsagd vad hen skall göra, och egentligen aldrig åthutad. Det är säkert möjligt att någon ibland blir arg på mig, men sällan så mycket att det skulle vara ens ett irritationsmoment i min dag.

Med andra ord riskerar jag egentligen mycket lite med mina åsikter, lika lite som de som skriver arga rasistiska kommentarer i nätets kommentarspalter. Jag är privilegierad, och sitter säkert. Nätets mörkermän är ofta privilegierade även de, och kan vara relativt trygga i sina samfund och bland sina gelikar.

För skall vi tala om mod så måste vi tala om risk. I dag använder vi en diskurs av mod för många saker där risken är så gott som obefintlig, och i fält där de privilegierade utnyttjar sitt privilegium. Samtidigt har vi många som inte har en plattform, inte har ett samfund, och som upplever att de inte har den trygghet som gör det möjligt för dem att "speak truth to power".

De sant modiga är inte de som dolda av en pseudonym eller stödda av en plattform kan ropa högst. De modiga är de som trots risker eller utan stöd ändå står upp för sig själva och sina åsikter. I dagens mediebrus, där många skriker, blir det modet allt oftare osynligt. Men ibland, som i fallet med Tess Asplund, kan även detta fångas. Mera sådant.

Alf Rehn professor

En nästan skuldfri bostad ger dig flera möjligheter i din ekonomi

Ett omvänt bostadslån innebär utnyttjande av den förmögenhet man har fast i sin bostad. Om man känner att pensionen inte räcker till och besparingar sitter i väggarna, kan man frigöra medel genom att ta banklån på upp till hälften av bostadens värde. 25.4.2019 - 10.46