Om människor och maskiner

Arbetsvillkor. Styrkan i Rahul Jains film, en tysk-indisk-finländsk samproduktion, är att regissören låter materialet tala för sig. Bild: Okänd

Att se dokumentären Machines är som att slängas 150 år tillbaka i tiden, till en era när arbetarna var blott kuggar i det industriella maskineriet, berövade allt vad rättigheter och drägliga arbetsvillkor heter. Men filmen utspelar sig i dag, i Indien.

Machines

Regi och manus: Rahul Jain. Foto: Rodrigo Trejo Villanueva.

Den som har satt sin fot i Indien kan inte annat än slås av de färgsprakande textilierna som ofta står i bjärt kontrast till den omgivande fattigdomen och misären.

Å andra sidan, besöker vi själva källan, rättare sagt en textilfabrik i det industritäta Gujarat-området, blir bilden en helt annan. I den gigantiska industrianläggningen möts vi av idogt malande maskiner, av mörker, smuts och knegare som sliter i sitt anletes svett, omgivna av kemikalier och giftiga ångor.

Det är som att slängas 150 år tillbaka i tiden, till en era när arbetarna var blott kuggar i det industriella maskineriet, berövade allt vad rättigheter och drägliga arbetsvillkor heter.

Och det är kanske inte så långt från sanningen, för när regissören Rahul Jain efter den inledande kameraåkningen – en veritabel tour de force värdig Charlie Chaplins Moderna tider och Welcome to the Machine av Pink Floyd - får en pratstund med en av de anställda framgår den brutala verkligheten med all tydlighet.

Inte bara har de långväga textilarbetarna, i många fall entledigade jordbrukare, betalat dyrt för transporten till Gujarat. Här jobbar man tolv timmar i streck, för en lön på drygt 200 rupies (cirka tre amerikanska dollar) per skift.

Att organisera sig fackligt och kräva bättre villkor låter sig heller inte göras; väljer man ett ombud kan denna räkna med att få sätta livet till. Alltså på riktigt.

Styrkan i Rahul Jains film, en tysk-indisk-finländsk samproduktion, är att regissören låter materialet tala för sig.

I stället för att skriva åskådaren saker och ting på näsan låter Jain kameran smeka den helvetiska om än mördande effektiva produktionsprocessen, något som i kombination med den starka ljudbilden bidrar till att klä av de indiska textilarbetarna (av vilka många de facto är barn och tonåringar).

Filmens infallsvinkel är lika illusionslös som den är precis, ingenting lämnas åt slumpen. Desto större är chockeffekten när Rahul Jain till slut höjer kameraögat ovanför takåsen och det framgår att fabriken i fråga är blott av en av hundratals liknande. Skrämmande är bara förnamnet.

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Mångsidiga museiupplevelser lockar till Lahtis

Mer läsning