Om människans plats i naturen och Paris

Där orden kommer till korta tar Kaija Saariahos sköna musik vid. Det övergripande temat i sångcykeln True Fire är människans plats i naturen och kosmos.Bild: Lehtikuva/Jussi Nukari

Kaija Saariahos musik glöder, sjuder, glimrar och skimrar i den nya sångcykeln.

Orkestermusik

Radions symfoniorkester

Dirigent: Hannu Lintu. Solist: Gerald Finley, baryton. Klami, Saariaho, Stravinsky. Musikhuset 13.12.

Någon julrelaterad tematik lönade det sig inte att leta efter i RSO:s sista program före jul, men det var knappast heller att vänta. Däremot kunde man, om man så önskade, notera att två stycken var komponerade i Paris, medan det tredje var komponerat av en person som ingalunda var främmande för platsen och dess estetik.

Inget var dock skrivet av en fransos, vilket påminner om vilken dragningskraft metropolen haft, och har, på tonsättare från alla håll och kanter. Även om Kaija Saariaho, om konstnärer över huvud taget mera bör definieras enligt nationalitet, sannolikt kan anses lika mycket fransk som finländsk. Så inte minst visavi tonspråket, som i sångcykeln True Fire (2014, nu hörd för första gången i Finland) klingade mer sensibelt "franskt" än någonsin trots att språket var engelska.

Saariaho säger att hon först efter verkets fullbordan noterade texternas inbördes förhållanden, men nog hade det undermedvetna i så fall opererat på högtryck. Emersons Spiritual Laws, Seamus Heaneys The Spirit Level, en tewaindiansk vaggvisa och ett poem av Mahmoud Darwish ingår en lika naturlig symbios som vore de skapta för varandra.

Det övergripande temat är människan plats i naturen samt i en vidare kosmisk kontext och där orden kommer till korta tar Saariahos sköna musik – säkerligen den lättillgängligaste hon någonsin satt på pränt – vid på ett lika sömlöst som meningsfullt sätt. Aldrig har väl instrumentatören Saariaho firat sådana triumfer och hennes orkester glöder, sjuder, glimrar och skimrar på ett sällan tidigare hört sätt.

Vidlyftig podiekoreografi

Stycket är skrivet för kanadensiske barytonen Gerald Finley, som också gjort Jaufré i L'amour de loin, och även om han stundtals kom aningen till korta gentemot den prunkande orkestersatsen är det onekligen svårt att tänka sig ett mer inkännande sensitivt förverkligande av den genuint lyriska vokalstämman.

Naturrelationen i Uuno Klamis Kalevalabaserade balett Pyörteitä är ävenså uppenbar. Av tre akter fullbordade Klami endast den andra, medan den första föreligger i ett av Kalevi Aho orkestrerat pianopartitur och den tredje aldrig påträffats, även om Klami själv påstod att stycket var fullbordat. Materialet till den av Hannu Lintu sammanställda sviten är hämtat från andra akten och fungerar tillfredsställande, även om han som kontrast bra kunde ha interfolierat något av de mer dramatiskt suggestiva partierna från första akten.

Stravinskys balett Petrusjka (1947 års version) var i sin tur ett rätt så optimalt avslutningsnummer, som liksom programmet i sin helhet passade RSO:s soundmässiga profil som hand i handske. Lintu tycktes stundtals tro han var Fokin, eller måhända självaste Nijinskij, men musikerna lät sig inte nämnvärt störas av den vidlyftiga podiekoreografin utan levererade ett mestadels berömvärt precist och klangligt märgfullt spel.

Mats Liljeroos Musikkritiker

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00