Om kroppar och hjärtan

Öppet och rakt. Carl Knif fortsätter sin serie av koreografier med öppenhjärtiga texter om sitt eget liv, på scenen koreografen själv och Eero Vesterinen.Bild: Yoshi Omori

Två urpremiärer med två intressanta dansnamn blev en spännande kväll på Zodiak, och också en intressant helhet.

Come undone

Koreografi och dans: Ninu Lindfors. Koreografisk dialog: Maija Mustonen. Dräkt och scenografi: Riitta Röpelinen. Ljus: Erno Aaltonen. Ljud och musik: Kasperi Laine.

The emotional life of a dog/what my father said

Koreografi: Carl Knif. Dans: Carl Knif och Eero Vesterinen. Visualisering och ljus: Jukka Huitila. Ljud: Janne Hast. Dräkter: Karoliina Koiso-Kanttila.

Premiär på Zodiak 29.9. Föreställningar till 9.10.

I mina minnesbilder är Ninu Lindfors en skicklig och känslomässigt mycket uttrycksfull dansare. Därför blev hennes första egna koreografi Come undone en extra spännande helhet, eftersom man knappt kunde se hennes ansikte och dess uttryck. Ett liknande helhetskonstverk har jag inte sett på länge – samspelet mellan alla konstnärliga element var imponerande – ljus (och mörker!), ljud, scenografi, dräkt ...

Emellanåt är det verkligen svårt (och onödigt) att ens skilja på dessa, då till exempel dräkten i sig blir ett scenografiskt element, speglar ljuset och dessutom frasar fint, alltså blir en del av ljudvärlden.

Själva dansen var ytterst minimalistisk, en jämn rullande rörelse mest hela tiden. Det räcker länge innan man som åskådare de facto kan iaktta en person bortom rörelsen, och denna gång är det framför allt själva kroppen som är i fokus. Definitivt en lovande debut. Vad gäller fortsättningen är jag speciellt intresserad av vartåt helhetskonstverkets väg kan gå. Lindfors verk fungerade utmärkt som en prolog, hade det varit kvällens enda verk hade man nog gått hem hungrig efter mer.

Far och son

Om Ninu Lindfors denna gång stod framför allt för kroppen i dansen, serverade Carl Knif oss än en gång sitt hjärta på ett fat. Att Knif är en ytterst skicklig dansare och koreograf är vid det här laget redan en självklarhet, men jag fascineras verkligen av hans personliga sätt att kombinera dans med text.

Ämnena han behandlat är synnerligen drabbande: personliga relationer, depression, och denna gång förhållandet mellan föräldrar och vuxna barn, speciellt far och son. Att Knif skriver sina texter själv (på svenska!) och framför dem så öppet som han gör går rakt in i hjärtat. Denna gång fick man dessutom en inblick i hur det kan kännas för de närmaste då en konstnär vill behandla sitt liv i sina verk.

Denna gång dansade Carl Knif själv tillsammans med Eero Vesterinen – dans av lyxklass och en fin chans att se två män med helt olika personligheter dansa fullt ut. Speciellt lyckade var de scener där den ena bjöd på kortare solopartier medan den andra var upptagen med ett föremål. Tillräckligt konkret, tillräckligt öppet för tolkning, dessutom med stämningsskapande musik.

Också den större duetten på slutet var skön, då det äntligen blev mer konkreta möten och beröring.

Annars var jag inte helt övertygad av övergångarna mellan längre solon och kombinationen av live text och text från band. Det var en fin tanke att även låta Eero Vesterinen skriva egna texter och läsa upp dem på band, men herrarnas stilar är så pass olika att kontrasten mellan total öppenhet och lyriskt stämningsmåleri emellanåt blev lite förbryllande. Också hundtemat kändes lite lösryckt i det hela. Men pärlorna fanns där, som förändringen av Carl Knifs kroppsspråk då han talar i telefon med sin pappa och plötsligt förvandlas till en liten gosse, och den superba slutklämmen!

Tove Djupsjöbacka Musikkritiker

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00