Om jorden orkar bära oss

Sitter på flyg till Thailand och har ångest över att sitta på flyg till Thailand.

Mitt enda nyårslöfte (förutom, som varje år, att lära mig spagat) är att leva mer ekologiskt. Det tänker jag på när jag skriver denna text på en Boeing 787 till Thailand.

Om du som läser detta tycker att jag är skenhelig och privilegierad har du rätt. Många är mycket bättre än jag på att leva klokt och vettigt. Men jag är inte den enda som balanserar och vacklar. Enligt en undersökning som Yle nyligen gjorde ser 89 procent av finländarna klimatförändringen som ett ganska eller mycket allvarligt problem. Men 2016 åt vi 81 kg kött per person jämfört med 44 kg 1970. 2,7 miljoner bilar rullar runt i vårt land. Med mig lyfte 18 miljoner människor från marken på Helsingfors-Vanda flygplats i fjol, ett antal som ökar varje år. För vi är rädda, rådvilla och lata, vi är själviska, välmenande och giriga. Vi har hjärnor som kan räkna avancerad sannolikhetsmatematik, men det flimrar liksom i huvudet när vi försöker föreställa oss konsekvenser på lång sikt. Så vi balanserar, vi vacklar. Vi sopsorterar toapappersrullar, köper skräp vi inte behöver, konmariar bort skräp vi inte behöver, dricker havremjölk, äter avokado som skogar huggits ned för, köper en bil, köper en cykel. Undrar hur barnen vi fött och inte fött ska orka bära denna jord, undrar hur jorden ska orka bära dem. Sitter på flyg till Thailand och har ångest över att sitta på flyg till Thailand.

Vad ska en ta sig till med denna klimatångest, undrar jag inklämd i Boeingens säte. Jag frågar på Facebook. Köp en bit urskog, tipsar en vän. Att klimatkompensera för ditt flyg räcker ingenvart, påpekar en annan. Vi har åtminstone inte barn och bil, säger en tredje. Jag betalar in 20 euro till en miljöorganisation, men saknar kompetens att avgöra om det spelar någon roll, och vet inte om jag gör det för världens skull eller min egen.

I fjol publicerade det amerikanska psykologförbundet en 69-sidig rapport om hur klimatförändringen påverkar människors psykiska hälsa och hur vi kan försöka hantera det hela (American Psychological Association, Mental health and our changing climate). Rapporten lyfter fram sådant som stress, känslor av hjälplöshet, rädsla och hopplöshet, aggression och konflikter, trauma och chock vid klimatrelaterade katastrofer, sorg över att förlora älskade platser då landskap förändras. Som svar på frågan om vad en ska ta sig till uppmuntrar rapporten oss att bland annat främja optimism också i svåra situationer, öva oss på coping, söka stöd av varandra och våra sociala nätverk, planera inför och förbereda oss på katastrofer.

Allt detta är viktigt, förstås. Men min fråga är kanske ändå felställd. Kanske handlar det inte bara om vad vi ska göra åt vår egen klimatångest, utan också om vad jag och du och du och vi och den absurda överkonsumtion vi kallar våra liv och riksdagen och EU och storföretagen faktiskt, riktigt på riktigt, ska försöka göra åt klimatet?

Fotnot Konmari är en japansk organisationsmetod skapad av Marie Kondo.

Monica Ålgars doktor i psykologi och skribent

Så lyckas du vid köp av däck

Här är Euromasters tipslista med fem punkter. 15.10.2018 - 10.18