Om Jimi inte dött

Det räcker med sanslöst våld, tafatta säkerhetsåtgärder och rävsluga uttalanden av vissa av våra ledare.

En solig septemberdag i ett parallellt universum ställer sig en handfull unga blonda män utanför järnvägsstationen i Helsingfors. De vecklar ut gröna fanor och tar fram sina tryckalster. En av dem har som sig bör meddelat polisen om evenemanget, vilket ordnas på stans mest folkrika ställe, en hektar citymark som ovan och under jord kryllar av poliser och vakter. Mannen är dömd för flera våldsbrott samt motstånd mot polis. Han är känd medlem i en nationalsocialistisk rörelse vars mål är att störta statsmakten, med våld om så krävs.

Ingen reagerar när anmälan görs, eftersom ingen närmare identifiering krävs. (I sig konstigt i ett land där medborgare annars stup i kvarten ombeds identifiera sig och uppge personbeteckning.) Därför är ingen ordningsmakt på plats. Det råkar stå en polisbil intill, men den är ute i ett annat ärende och kör snart sin väg. Överkommissarien tycker nämligen inte att vanliga poliser bör kunna känna igen den nazistiska rörelsens symboler. Det finns ju så många, rörelser och symboler. (Den urgamla vitsen om polisen som inte behövde en bok, för han hade ju redan en, har fånigt ekat i mina öron alltsedan den förklaringen.)

Men min 17-åriga dotter känner igen symbolerna då hon går till närtåget den dagen. Hon tycker det är obehagligt: männen som står med sina fanor, och strömmen av fotgängare som förstulet smyger förbi dem eller ryggar tillbaka men inte säger något.

Lite senare munhuggs mannen som anmält demonstrationen med en förbipasserande. Sedan tar han sats, springer och flygsparkar sin samtalspartner i bröstkorgen. Denne faller, slår huvudet och ligger blödande på trottoaren. Han vårdas en vecka på sjukhus.

I ett alternativt universum avlider Jimi inte av skadorna. Tursamt nog är han i stället frisk och hemma igen.

Men hade vi i så fall någonsin hört om våldsdådet? Det verkar inte så. Igen en misshandel på steissin, någon uthängd på rörelsens hemsidor? Vem bryr sig? Efter knivhuggningar och attacker på Pride-parader behövdes något värre. Visst, det finns vissa insatta forskare, grävande journalister och antifascistiska aktivister som följer med. Men för resten av oss har smärttröskeln redan blivit skrämmande hög.

En vecka sjukhusvård hade knappast skapat ens den lakoniska notis kring dödsfallet som nu först förekom på tidningarnas insidor. Notisen hade inte fått så många att haja till. Reaktionen hade i sin tur inte lett till minnesstunden vid platsen för dråpet, för att sedan lyfta till nationell huvudnyhet den veckan.

Om Jimi inte hade dött hade jag aldrig suttit som fastklistrad vid Twitter och med stigande illamående förgäves väntat och väntat på att alla ministrar skulle säga ifrån. De fantastiska reportagen, intervjuerna och satirerna om nynazismen hade kanske skrivits, men inte nått samma synlighet och genomslagskraft.

På lördagen hålls en stordemonstration med devisen "Nu räcker det!". För det gör det. Det räcker med sanslöst våld, tafatta säkerhetsåtgärder och rävsluga uttalanden av vissa av våra ledare.

Anna Rotkirch forskningsprofessor som arbetar vid Befolkningsförbundet

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33