Om inte finlandssvenskarna syns i ansökningslistorna för stipendier finns de inte

När en finlandssvensk organisation ställs mot en finskspråkig är det uppenbart att vi är betydligt mindre. Så därför helt naturligt mindre stöd.

I diskussionen om de finlandssvenska organisationernas finansiering får man lätt intrycket att den finlandssvenska fondfinansieringen på något sätt skulle skilja sig från den statliga finansieringen av finskspråkiga organisationer. Att vår utdelning är mer konservativ och ägnad att stöda befintliga strukturer där den finska är dynamisk och nyskapande. Men centralt i bägge fallen är den "eviga motsättningen" mellan att år efter år finansiera samma gamla organisationer eller satsa på nya fräscha projekt. Den diskussionen är sannerligen inte ny och den förs också på finskt och statligt håll.

Det fanns en tid då projektfinansiering var det populära slagordet medan årliga verksamhetsbidrag sågs som någonting förlegat och gammalmodigt. I dag inser de flesta att det behövs en professionell organisation med tillräckliga resurser för att kunna förverkliga större projekt. Eller som det är i min egen bransch, filmen. Utan starka och kompetenta produktionsbolag blir det sällan bra filmer.

Diskussionerna som i dag förs i bland annat Taike (Centret för konstfrämjande) är närmast hur man kunde förenkla vardagen för kulturorganisationerna. Nu talas det till exempel om treåriga, eller till och med femåriga, understöd för att minska den årliga byråkrati som penningansökningar och redovisningar medför, i synnerhet för mindre organisationer. Den här diskussionen har, vad jag förstått, också fonderna – både svenska och finska – hakat på.

När det gäller stödet till finlandssvenska organisationer upplever jag att fondstödet är centralt – också i de fall där en del av verksamhetsbidragen och kanske en stor del av projektbidragen kommer från statligt håll. När en finlandssvensk organisation ställs mot en finskspråkig är det uppenbart att vi är betydligt mindre. Så därför helt naturligt mindre stöd. Men att arbeta bland en liten, gles och utspridd befolkning är de facto dyrare och mer arbetskrävande. Därför vikten av tilläggsfinansiering från fonderna.

Däremot har jag nog märkt att då det gäller stipendier för enskilda konstnärer eller mindre projekt utnyttjas de statliga finansieringsmöjligheterna alltför sparsamt. Här borde vi vara betydligt aktivare och verkligen söka bidrag inte bara från de finlandssvenska fonderna utan också från till exempel Taike. Om vi inte syns i ansökningslistorna finns vi inte.

Även om jag får Folktinget i nacken kommer jag med följande råd till dem som söker: Skriv alla andra uppgifter i ansökan på svenska så att de förstår att ni är svenskspråkiga, men skriv själva ansökningstexten på finska. Säger jag efter 18 års erfarenhet i statliga konstkommissioner.

Dag Andersson, verksamhetsledare, Finlandssvenskt filmcentrum rf

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Bokåret 2021 på Bokström

Mer läsning