Om hajar, Pig-gate och Paatero

Pensionerade polisöverdirektören Mikko Paatero sällar sig till skaran av samhällspåverkare som bygger sin argumentation på rykten och obestämda iakttagelser. Bild: Mikko Stig

Skrönor kan kännas djupt tillfredsställande, men alla är inte lika oskyldiga, menar Merete Mazzarella.

Hösten 2012 simmade det hajar i börssalen i New York. Eller snarare: det var vad man påstod på Twitter den kväll orkanen Sandy drabbade metropolen. Först hette det att börsen översvämmats och att vattnet stod nästan en meter högt. Innan följande dag hade grytt hette det redan att vattnet nu var fullt av hajar. Alltsammans var förstås en skröna men ryktet satte fantasin i rörelse och spred sig som en löpeld jorden runt.

I Storbritannien var det i fjol höstas dags för "Pig-gate". Den förmögna affärsmannen och politikern Michael Ashcroft hade lejt journalisten Isabel Oakeshott att skriva en allmänt illasinnad biografi om dåvarande premiärministern David Cameron – Call Me Dave heter den – och här påstås att premiärministern som ung student i Oxford i samband med intagningsceremonin till ett hemligt sällskap, The Piers Gaveston Society, ska ha stuckit in sitt könsorgan i munnen på en död gris. Uppgiften – som blixtsnabbt spred sig i medierna – sades ha lämnats av en framstående parlamentsledamot som studerat samtidigt som Cameron och det hette också att det skulle finnas ett fotografi från evenemanget. Cameron försökte i flera veckor behålla sin värdighet och låtsas om ingenting men tvingades till slut ändå träda fram och dementera. Parlamentarikern – som förövrigt aldrig citerats direkt – har inte gått att spåra, ingen journalist har lyckats hitta fotografiet och Piers Gaveston Society uppger att Cameron aldrig varit medlem.

Trodde folk på historien om börsen i New York? Nja, somliga kan väl ha trott att den översvämmats; att där skulle ha funnits andra hajar än de mäklare som också i vardagslag håller till där var det däremot knappast många som på allvar föreställde sig. Men också skrönor kan kännas djupt tillfredsställande och just den här var ju nog så harmlös. Anekdoten om Cameron gjorde honom till åtlöje men var förstås sakligt sett trivial. Camerons trogna väljare avfärdade den troligen, de som från förut tyckte illa om honom har troligen varit snabba att tro på den – också efter att det framgått hur illa underbygd den var.

Här i Finland har vi nu fått ett långt allvarligare fall, nämligen den pensionerade polisöverdirektören Mikko Paateros bok som låter förstå att asylsökande på finländska flyktingförläggningar nu organiserar sig och att det finns en allvarlig risk för terrorattacker. Paatero påstår att myndigheterna hemlighåller viktig information om det hot som asylsökande – i första hand avvisade asylsökande – utgör för det öppna samhället. Samtidigt har han medgett att han inte stöder sig på fakta utan snarare på rykten och mer obestämda iakttagelser.

Inrikesminister Paula Risikko har ifrågasatt uppgifterna men problemet är – liksom i fallet Cameron – att folk i dag mer än nånsin förr tror det de vill tro. Sannfinländare och andra flyktingfientliga kommer att tro att Risikko hemlighåller information – precis som jag och många med mig misstänker att det knappast var hela sanningen Risikko levererade när hon försäkrade att tjänstemännen vid Migrationsverket på inget vis utsatts för politisk påtryckning. Det är bara att hoppas att det nu finns journalister som tar sig i kragen och verkligen utreder både vad som ligger bakom Paateros påståenden och hur det ligger till på Migri. I USA finns Washington Post som konsekvent och objektivt avslöjar både Hillary Clintons och Donald Trumps lögner. Samma energiska satsning skulle nödvändigt behövas här.

Merete Mazzarella Författare

Mot en renare värld, ett flyttlass åt gången – ”Alla våra 150 röda bilar kör fossilfritt”

Mer läsning