Om död och förstörelse

Årets Ars Fennica-nominerade konstnärer är sex stycken, varav två samarbetar. I fem rum presenteras deras tävlingshelheter, och kommande februari utnämns vinnaren.

Ars Fennica.

Kiasma, Mannerheimplatsen 2.

Till den 18.2.2018.

Mitt under #metoo-veckan känns Kari Vehosalos triptyk inkluderande en målning föreställande Jayne Mansfields urringning ganska malplacerad. I den smått gymnasialt namngivna Baroque of Violence (The Auto-Erotic Decapitation of Jayne Mansfield) reducerar Vehosalo den en gång levande och mångdimensionella människan Mansfield till en slapp symbol för den yppiga kvinnan som objekt. Decolletage och ovanpå texten The Horror Show i ett provokativt typsnitt som Joseph Goebbels nog hade gjort tummen upp för.

Varje gång en man ska avbilda en verklig och berömd kvinna som en förenklad symbol blir resultatet på ett eller annat sätt misslyckat. Speciellt Jayne Mansfield känns som ett underligt val – hon om någon var en fascinerande person och så mycket mer än bara skandal och sex. Att svamla om hennes död i titeln känns också sorgligt och fräckt, speciellt när sanningen är att hon dog i en bilolycka som hennes tre små barn i baksätet överlevde.

Vehosalos andra verk är likaså teatrala och flirtar med det makabra. Tekniskt sett är Vehosalo mycket skicklig: fotorealism är ett återkommande inslag, och anatomiskt är motiven utomordentligt väl utförda. Han är också något intressant på spåren: det att vi är besatta av mord och död. Man saknar dock lite mer mustighet och ett djupare mörker i det groteska som Vehosalo gräver i. Ruttnade lik på obduceringsbordet och Heideggercitat i all ära, men det är så svalt. En längtan efter Francis Bacons ångestsvärta infinner sig. Ska det provoceras och gottas i ondskan får det gärna gå längre!

Perttu Saksas fotografiska verk känns som släktingar till Kari Vehosalos målningar: det kroppsliga och köttiga förenar. Saksa, som redan i flera år arbetat med djurriket som tema, använder symbolik som verktyg. Döden, blodet, maktstrukturerna ... Tidigare fotograferade Saksa stilleben i slakthus, nu tar han steget bort från det figurativa och försöker avbilda sina djurmotiv på ett annorlunda och mer poetiskt sätt. Bilder på hästinälvor har bildbehandlats så att motiven är vita och marmorliknande, och en serie fotografier vid namn Blood är abstrakta verk utförda med 1800-talsteknik på kollodiumnegativ. Emellan dessa förekommer hästporträtt som Saksa manipulerat för att skapa spöken och freak show-djur. Dessa är minutiöst utförda på ett sätt som nästan är för tekniskt – intrycket är Toto spel-reklam möter Asger Carlsens köttiga fotomanipulationer.

Ännu mera död återfinns i Pekka och Teija Isorättyäs Nature Morte, en jätteinstallation baserad på en liten etsning av Hugo Simberg som trevligt nog finns med på ett hörn. I Simbergs etsning arbetar Döden i sin trädgård, och i paret Isorättyäs verk får betraktaren stiga in i en fantasifull nytolkning av bilden. Läkarverktyg i stora mängder glimmar till under rummets hårda strålkastare, glänsande och kalla med strikta stela blombuketter som sällskap. Den alkemiska komponenten är ett mekaniskt inslag som dirigerar långa genomskinliga rörliga armar på vilka saxliknande verktyg är monterade. Knarrande och illabådande men också humoristiskt tuggar verktygen i luften och kastar skuggor på väggarna.

Installationen är uppbyggd så att intryck av rabatter skapas, men trots närvaron av blommorna är helheten allt annat än organisk. Här finns samma slags otäcka och käcka lustighet som i Hoffmans Drummel-Petter – det är en installation som kan förtjusa publik i alla åldrar.

Kliniska rabatter. Installationen Nature av Pekka och Teija Isorättyä. Bild: Kiasma

Även i det fjärde rummet är döden på tapeten – nästan bokstavligen i och med väggtäckande verk utförda på stora furuskivor. Camilla Vuorenmaas Kammare, delvis glödande under UV-ljus, för visserligen stundvis tankarna till voodoo men är enligt konstnärens utsago inspirerat av egyptiska gravkammare. Vuorenmaa, som även graverar sina målningar utförda på träpaneler, har denna gång dragit ner på den fysiska bearbetningen av materialet. Försvunna är de bortkarvade flisorna och lite punkiga texturerna – nu är graveringen mer mönsterliknande, övervägd. Det har varit intressant att följa Vuorenmaas evolution under de senaste åren: hon skapar mycket, är ständigt i rörelse, gräver sig framåt. Själv säger hon att Kammare är mer personligt än hennes tidigare verk, och framför allt syns det i nya lager av abstraktion. En intensiv helhet.

Modern gravkammare. Installation av Camilla Vuorenmaa. Bild: Kiasma

Sist men absolut inte minst är Maija Blåfields fina film som blandar essä med dokumentär. Verkets cykliska form fungerar otroligt bra. Som konstnären utlovar i sin presentation av Om förstörelse och bevarande finns ingen början och inget slut – varje sekund av verket utgör en möjlig startpunkt, och slumpen utgör vilken scen betraktaren råkar stiga in i.

Blåfield bygger upp sin halvtimmeslånga film av anekdoter och möten. Gemensamt för dessa är något slags koppling till vår planet, till det fysiska. En urgammal ål. Ett postpaket som färdats på ett fraktskepp som förlist. En guidning på Svalbard. Ett möte med en fantastisk äldre man vid namn Marcel. Svampars förökning. Genom konkreta och sinsemellan mycket annorlunda delar bygger Blåfield upp en berättelse om precis det som namnet utlovar – förstörelse och bevarande.

Konstnären medverkar själv som röst, och ibland för detta tankarna till mästaren Werner Herzog. Är en ål i en brunn ensam? Har en svamp kön? En mycket engagerande film vars 33 minuter förflyter på ett kick.

I största allmänhet är årets Ars Fennica engagerande, och ska helst upplevas som eget isolerat museibesök – så pass mycket är det ändå att ta in i dessa fem rum.

Helen Korpak Konstkritiker

Plast- och luktfria målfärger av förnyelsebara naturoljor

För fempersonersfamiljen i Malax var valet av Uulas färger enkelt. Inhemska, naturenliga, luktfria, utsläppsfria samt utmärkt service och personal är det som ligger överst. Att färgerna är enkla att stryka på och färgvärlden varm, vacker och harmonisk bidrar till helheten. 4.12.2018 - 09.08