Om det omöjliga i att erövra USA

Ray Davies album Americana är som ett soundtrack till den självbiografiska boken med samma namn. På skivan berättar han bland annat anekdoter om hans grupp The Kinks misslyckade försök att erövra USA.

ROCK

Ray Davies

Americana (Sony)

Ray Davies var under många år en av de popmusiker som mest träffsäkert kunde skildra den brittiska vardagen, ofta med ett underliggande klassperspektiv. Ifall inte traditionen från hans grupp The Kinks legat som avstampsbräde hade Blur – och en rad andra arketypiska brittpopband – haft betydligt svårare att göra sig gällande.

Men Davies själv blickade redan tidigt också trånande åt USA-hållet. Kinks lånade på 1960-talet liksom så många andra europeiska grupper flitigt från amerikansk blues och r'n'b, och 1972 kom ett helt album med USA-tematik – Everybody's In Showbiz, som innehöll den klassiska Hollywood-låten Celluloid Heroes (i Finland gjorde Juice 1978 en lyckad tolkning, Paperitähdet).

Davies kärlek till USA har ändå aldrig mött något riktigt gensvar. Kinks hade oöverkomliga svårigheter att nå framgång där, och var efter att bröderna Ray och Dave Davies stökat med regelrätta scenslagsmål periodvis till och med bannlysta. På 90-talet stod bröderna Gallagher i Oasis för liknande släktfejder, så det blev inget USA-genombrott för dem heller.

Soundtrack

För fyra år sedan kom Davies självbiografiska bok Americana: The Kinks, the riff, the road: the story, och albumet Americana kan ses som ett slags soundtrack till den. Han berättar också i låtarna anekdoter om Kinks misslyckade försök att erövra USA, liksom om sitt eget senare liv i New York och New Orleans (där han bland annat blev skjuten på en bar och fick ligga lågt i ett halvår).

Det har gått hela nio år sedan han senast gav ifrån sig nytt musikmaterial, så det är svårt att veta vad som ska komma. Men det smarta draget att engagera det traditionsmedvetna och nyanskänsliga bandet The Jayhawks – en del av americanabegreppets själva fundament – som kompgrupp höjer förhandsintresset rejält.

Värdighet och balans

Och visst agerar Gary Louris och hans Minneapolisgäng med finstämd respekt för trådarna tillbaka till Davies tradition, samtidigt som man tillför sina egna rötter och ger grunden till mer mångbottnade arrangemang. Och klokt nog försöker Davies själv inte låtsas som om han var 25 eller ens 50 år. Han är 72 och har en historia som han utan större åthävor bejakar, vilket bidrar till att ge hans melodiska mellantempolåtar önskad värdighet och balans.

Vad gäller texterna kan för all del vissa enskilda rader lida av en lite grinig "det var bättre förr"-attityd, men mycket är också klarsynt och träffsäkert – och helhetsmässigt är skivan på Daviesskalan, utan att bjuda på något nytt eller radikalt, ovanligt lätt att tycka om. Den starka inledningen, med låtarna Poetry och The Deal som följer upp tematiken från Everybody's In Showbiz-albumet, slår genast an en sympatiskt kommunikativ ton.

Så om också den utlovade fortsättningsdelen blir verklighet hör åtminstone jag till dem som gärna kommer att lyssna.

Henrik Jansson Författare

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00