Om det nordiska samarbetet inte odlas dör det småningom

Bild: HBL

Känslan av en nordisk gemenskap skall skapas i unga år i skolorna och på universiteten, men det tar undervisningsplanerna inte hänsyn till i tillräcklig grad.

Under den senaste tidens turbulens på högsta nivå, som nu har visat sig blott var en enkel regeringsrockad, har det nordiska samarbetet ännu en gång kommit med på önskelistan.

Detta sker besynnerligt nog samtidigt, som regeringen i sin inrikespolitik går den helt motsatta vägen. Man vill den obligatoriska svenskan till livs, signalerna har blivit allt tydligare.

Hur går man då till väga utan att råka i konflikt med författningen, lagar och bestämmelser? Det är inget stort problem, modellen hittar man i Danmark.

I slutet av 1970-talet önskade man foga en samhällslärolinje till det danska gymnasiet och valde mycket klokt nog att gå vidare med små steg. Först försiktigt, tolerant ser ju sådant ut, med endast ett par experiment på lokal nivå, men därefter en snabb utveckling till att bli landstäckande och så klappat och klart ror man i land en lagstiftning på området. Det finns på danska ett mycket bra uttryck för detta: Snigløbe!

Men det står mycket mera på spel än bara för Finland, för hela Nordens prestige, då man kastar bort det bästa kort man har på handen. På vilket sätt? Jo, därför att här har vi ju ett land, Finland, som har gjort ett mycket litet minoritetsspråk till ett andra inhemskt språk och direkt gett Finland status att vara ett tvåspråkigt land. Vilken triumf för närdemokratin, eller kalla det en läxa – en riktningsvisare åt en värld som på flera än ett sätt kommit väl i gång med att förstöra sig själv.

För det är inte endast i ett nordiskt utan i ett globalt perspektiv detta skall ses, därav allvaret.

Inget sammanhang, men splittring eller organiserad blind egoism, är det ena onda – dessvärre i nära förbund med en utbredd historielöshet som det andra. Flertalet unga personer skickas ut i livet utan den vägledning som bara historien kan ge dem, det är som att finnas på öppet hav utan kompass.

"Livet förstås baklänges, men skall levas framlänges", har Sören Kierkegaard annars sagt mycket tydligt, ifall någon skulle ha glömt det.

I viss mån kan det nordiska samarbetet likna en koloss på lerfötter. Det arbetas på hög nivå, för tillfället gäller det ett gemensamt nordiskt ID- kort och ökat försvarssamarbete, och det är bra som det är. Men arbetet nere på individnivå och särskilt i de ungas värld, där framtiden ligger, skapar föga då utbytet mellan de nordiska länderna är alltför litet och lämnar grund till besvikelse. Min kollega Claus Elholm Andersen, en annan nordist, har nyligen i HBL varit inne på samma linje.

Bedrövligt, men tyvärr jämförbart, är att det enda som "Föreningen Norden" faktiskt alltid haft framgång med är kontakterna mellan "vänskapsorterna". Men det är fråga om kontakter mellan pensionärsföreningar!

Känslan av en nordisk gemenskap skall skapas i unga år i skolorna och på universiteten, men det tar undervisningsplanerna inte hänsyn till i tillräcklig grad. Då jag var lärare i Danmark föll läsning av svenska och norska mot slutet nästan helt bort och alla studieresor gjordes och görs fortfarande inte i nordlig riktning, men nog söderöver.

Det finns ännu ett faromoment, värt att nämnas, för det växer, och det är uttalens otydlighet, vilket man inte på någon nivå motarbetar. Kvaliteten bara störtdyker också här i Norden. Alla mumlar – tidigare var det endast danskarna, som gjorde det!

Den värsta faran är dock det utbredda antagandet att det nordiska sammanhanget är något vi har fått i arv och det blott som invånare i ett nordiskt land. Helt fel! I likhet med vad det blir av allt annat levande som inte odlas dör det småningom. Som jämförelse är vi i Danmark tillräckligt dumma att tro att då vi köper en tomt, måhända sommarstuga med lite skog, skall vi inte bekymra oss om naturen för den sköter sig själv. Det gör den inte, den kväver sig själv!

Den kulturella mångsidigheten angrips tyvärr i Finland på flera fronter. Tv-kanalerna svämmar närapå alla över av rå amerikansk underhållning av mest fördummande art. Att Yle Fem försvann var åter en förlust, ännu ett snigløbe.

Så det är, död och pina, snart nödvändigt att vi drar på egna resurser, drar den andra vägen, odlar varandra och varandras olikheter. Såsom jag har gjort det med min sista roman På den anden side af havet, som ännu letar efter sin översättare, fast bokens centrala partier innehåller en tydlig hyllning till Finland, som det efter 21 år som dansk reselektor var så lätt att nå fram till.

Stig Wandel lektor, Kaustajärvi

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00