Om autonomi, identitet, rötter och rättigheter

Bild: Michiel Brouwer

SCEN

Autonomian aika. Arbetsgrupp: Pauliina Feodoroff, Maryan Abdulkarim, S. Nousiainen, Outi Pieski, Esete Sutinen, Birit Haarla, Katja Haarla, Binyam Schelling, David Muoz.

Baltic Circle 15.11.

Den ena av två inhemska urpremiärer på Baltic Circle-festivalen är beställningsverket, dokumentärteaterföreställningen Autonomian aika av Pauliina​ ​Feodoroff,​ ​Maryan​ ​Abdulkarim ​och ​S.​ ​Nousiainen. Verket granskar kulturell identitet och autonomi ur tre olika perspektiv.

Föreställningen börjar med en projicerad text som rullar så snabbt att man inte hinner läsa den, vilket knappast kan vara meningen. Det enda jag hinner uppfatta är att temat är det samiska organet "siita". Sedan följer en lång och vindlande essä som läses upp av Feodoroff som är utom synhåll för oss i publiken. Vi får i stället fästa blicken vid en ung kvinna som ligger i en hängmatta framför ett stort skynke. Sakta börjar hon röra på sig, och bakom skynket ser vi skuggan av en annan gestalt. De två skuggfigurerna (Birit och Katja Haarla, intill förväxling lika när vi får se dem båda) möts och skiljs och deras dans illustrerar den akademiska texten. Deras lek är suggestiv, vacker. Speciellt effektfull är illustrationen av den stora skrämmande kolonialmakten som sänker sig över det försvarslösa landet.

Texttungt

För den andra delen ombeds publiken lämna läktaren och sätta sig i ring på scengolvet. I mitten tänds ett ljus; vi sitter som kring en lägereld, då en björn (?) äntrar scenen tillsammans med Abdulkarim. Här börjar en sagostund. Sagan handlar om sökandet efter rötter, efter identitet. S. Nousiainen, som skrivit den andra delen, är adopterad från Etiopien, och texten vi hör handlar om hennes motstridiga förhållande dels till Finland, dels till sitt födelseland. Tre decennier efter att hon lämnade Etiopien återvänder hon, och hon överväldigas av landet och människorna – hon känner sig hemma, men ändå främmande. Texten är känslosam, personlig, reflekterande, ifrågasättande, tankeväckande. Vi får också se skakiga videosnuttar från landet.

För den sista delen, som är Abdulkarims, lämnar vi salen och tar oss till den stora hallen. Scenen är tom, och ur högtalarna hör vi amerikanska och afrikanska tal om svartas rättigheter och kolonialism. Den sista delen är den mest statiska och den svagaste.

Slutligen kommer ingen för att ta emot applåder; kanske är detta inte teman som tål att applåderas.

Föreställningen är extremt texttung. Temat är högintressant och brännande viktigt, men förblir på ett så teoretiskt plan att jag personligen inte förmår bli engagerad i frågorna.

Uppdatering 17.11 kl 13.25: I den tidigare versionen stod det att den andra delen var Abdulkarims och att hon är adopterad från Etiopien, då det i själva verket är Nousiainen som är det.

Sonja Mäkelä Teaterkritiker

Kim Herold: ”Motorsängen hjälper mot snarkningarna”

Musikern Kim Herold, även känd från tv-programmet Selviytyjät, har märkt att en bra säng gör det lättare att återhämta sig och att den till och med förebygger idrottsskador. 5.11.2019 - 14.22

Mer läsning