Om att tämja populismen

Det är skillnad mellan att tämja en politisk rörelse och att få dess popularitet att minska.

Det är möjligt att statsminister Juha Sipilä (C) blir ihågkommen för att han bidrog till att göra Sannfinländarna till ett litet parti igen genom att ta dem med i regeringen.

En del politiska kommentatorer i Finland skryter med att vi är så pragmatiska, då vi tämjer extremisterna genom att ge dem regeringsansvar. I motsats till svenskarna, som låter Sverigedemokraterna växa i opposition.

De som tror på ovanstående teori brukar anföra som exempel att president Urho Kekkonen tämjde kommunisterna och Kalevi Sorsa (SDP) Landsbygdspartiet, varefter de nämnda partierna krympte och sedan försvann från den politiska kartan.

Det är skillnad mellan att tämja en politisk rörelse och att få dess popularitet att minska. Vad beträffar kommunisterna i Finland hade deras revolutionära gnista släckts redan av inbördeskriget 1918. Deras väljarstöd hade redan minskat då de 1966 togs med i regeringen. Den kommunistiska rörelsen utplånades sedan av partisplittringen och Sovjetunionens sönderfall. Det hade Kekkonen ingenting att göra med.

Veikko Vennamos Landsbygdsparti var ingen revolutionär rörelse som behövde tämjas genom regeringsansvar. Partiet fick sin första "jytky" i 1970 års riksdagsval. Sedan splittrades och nästan utplånades partiet samma decennium, av egen förskyllan, inte genom regeringsdeltagande. Efter att partiet under Pekka Vennamo på 1980-talet fått ny vind i seglen togs det med i Sorsas regering för att balansera Centerpartiet. Regeringsengagemanget bidrog onekligen till dess undergång.

I Europa brukar det österrikiska frihetspartiet (FPÖ) under Jörg Haider anföras som exempel på ett parti som förlorade stort som en följd av regeringsengagemanget 2000. I föregående val hade partiet fått 26,9 procent av rösterna, men efter att ha deltagit i Wolfgang Schüssels regering splittrades partiet och dess röstandel sjönk till 10 procent i valet 2002. Sedermera har partiet dock på nytt nått över 20 procent sedan det profilerat sig som anti-islamistiskt och i fjol var partiet nära att erövra presidentposten.

Populismforskaren Jan-Werner Müller varnar för att tro att protestpartier skulle misslyckas i maktställning. Det är ingen patentmedicin för att få deras popularitet att minska. Men han menar närmast sådana populister som fått regera allena utan att vara en del av en koalition, såsom Viktor Orbán i Ungern eller Donald Trump i USA.

Erfarenheten visar dock att populistpartierna minst lika ofta gör slut på sig själva, utan att tyngas av regeringsansvar, såsom Veikko Vennamos parti på 1970-talet. Ny Demokrati i Sverige satt i riksdagen bara en period (1991–1994), Mogens Glistrups parti i Danmark smulades också sönder utan regeringsansvar. I Norge utförs nu ett likadant experiment som i Finland. Fremskrittspartiet är första gången i regeringen, liksom Sannfinländarna efter en tillbakagång i senaste val. Resultaten i opinionsmätningarna har varierat kraftigt. Fremskrittspartiets popularitet har som sämst varit under tio procent, då det i valet 2013 fick 16,3 procent.

Bjarne Nitovuori fri publicist och tidigare politisk journalist vid HBL

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Bokåret 2021 på Bokström

Mer läsning