Om att rädda andras liv och sitt eget rykte

Någonstans under de senaste tre decennierna har många stater tappat fokus på det mest väsentliga – människornas väl och ve.

I boken Etiopiska episoder skriver jag om en femtonårig pojke från Eritrea som mördades utanför Libyens kust efter att båten vält bara någon meter från stranden. En vakt tryckte ner och höll pojkens huvud under ytan till dess luften tog slut och kroppen slutade rycka. Jag föreställer mig att allt blev svart när vattnet ersatte syret i kroppen. Jag ryser fortfarande spontant när jag tänker på allt jag hört om just den natten. Trots att tio år har förflutit.

På den tiden såg världen såg en gnutta annorlunda ut. Muammar Gaddafi var fortfarande vid liv, och hade erbjudit Europa att hålla flyktingströmmen borta mot en betalning på fem miljarder euro om året. IS hade ännu inte tagit över den mänskliga slavhandeln i Nordafrika. Högern hade inte tagit makten och tolkningsföreträdet i Europa. Men trots alla förändringar svänger värden bara runt sin egen axel.

Förra veckan vägrades båten Aquarius, med 600 människor ombord, varav 123 ensamkommande barn och 7 gravida kvinnor, tillträde till både italienska och maltesiska hamnar. Människorna hade plockats upp från havet och osäkra småbåtar i centrala Medelhavet under en operation som organiserades av den italienska kustbevakningen. De var första gången en båt med överlevande hade vägras tillträde till en italiensk hamn. I den tre fartyg starka flottan var Aquarius den enda båten som ägdes privat. I ståhejet som följde blev det aldrig helt klart om italienarna också tänkte vägra sin egen kustbevakning, också deras båtar fyllda med människor, en hamnplats.

Nyheterna om överfulla båtar som förlist har fortsatt att rulla in och blivit till notiser. Det som italienarna förr kallade för Mare Nostrum har blivit ett ingenmansland av krossade drömmar. För Libyen, drömmen om ett enat land, för Europa drömmen om en enad kontinent. För oss vanliga dödliga, en suck i vinden, medan vi kollar telefonen för att se om sommarvädret varar till måndagen.

Traditionen att söka efter och rädda liv startades redan före 1566, då Påven Pius V utfärdade en bulla ställd till världens kustbefolkning för att uppmana dem att rädda nödställda på havet. I dag är kravet att rädda människor i sjönöd, helt oberoende av hur de hamnade i nöd, baserat på den internationella konvention Säkerhet för människoliv till sjöss (SOLAS).

Som så mycket annat tog sjöräddning alltså sin början på frivillig basis, men räddningsverksamheten förstatligades undan för undan. Med den internationella konventionen ersatte lagen seden. I dag går utvecklingen i motsatt riktning. Från staten tillbaka till det privata. För någonstans under de senaste tre decennierna har många stater tappat fokus på det mest väsentliga – människornas väl och ve. Lagen har inte bara ersatt seden, men i långt också moralen. Invandring och flyktingfrågan är bara exempel.

Under tiden, där ute på havet, driver medmänskligheten, roderlös, i jakt på en hamn där en medmänniska står vakt.

Annika Sandlund arbetar vid FN:s flyktingorganisation UNHCR med flykting- och människorättsfrågor

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Närvårdare Pia Lemberg studerar vidare på läroavtal: ”Vård i livets slutskede ligger nära mitt hjärta”

Mer läsning