Olafur Eliasson vill bli kritiserad

I tunneln. Olafur Eliassons verk Pentagonal mirror tunnel visas nu på Konstmuseet EMMA.Bild: Emma / Ari Karttunen

Olafur Eliasson är en megakonstnär som trots den omåttliga framgången förblivit ödmjuk och sympatisk.

Olafur Eliasson: Pentagonal Landscapes. EMMA – Esbo moderna konstmuseum, utställningscentret Weegee, Flitarvägen 5, Hagalund. Till den 21.5.

Olafur Eliasson bär glasögon med konvexa linser som förstorar hans bruna ögon och ger honom ett själfullt utseende. Han vänder blicken mot det enorma panoramafönster som agerar som fond för den nyöppnade separatutställningen Pentagonal Landscapes på Esbo moderna konstmuseum och tittar fundersamt ut över den bleka februarihimlen. "Sade jag verkligen det...?" säger han fundersamt. "Att jag inte visste varför jag gjorde en regnbåge?".

Det låter som en symbolisk fundering, men Eliasson talar om en konkret regnbåge: han är konstnären som skapar vattenfall och soluppgångar och som använder flodbäddar och meteoriter som råmaterial. Varför? har han blivit frågad, speciellt på akademiskt håll. Vi vet redan att perceptionen är lättlurad! Vi lärde oss det i högstadiet! Det är billiga tricks! Innehållslöst spektakel!

Motståndarna åberopar lustigt nog liknande argument som de människor som avfärdar modern konst med "det där kunde jag ha gjort själv". Den svenska konstkritikern och kuratorn Dennis Dahlqvist skrev inför Eliassons stora utställning på Stockholms Moderna Museum för ett drygt år sedan en syrlig kolumn i vilken han poängterade hur han aldrig ångrat att han inte i början av 1990-talet ställde ut Eliasson på sitt galleri, trots konstnärens senare otroliga framgång. Orsaken? Eliasson kunde inte redogöra för den konstgjorda regnbågen som Dahlqvist då fick se.

Det är den regnbågen Eliasson funderar över på EMMA. Han blir inte defensiv av att bli citerad gammal kritik utan försjunker i eftertanke, kanske reflekterandes över den 26-åriga konstnär han var då han 1993 träffade Dahlqvist – långt före beställningsverk för Tate Moderns enorma turbinhall i London eller professuren vid universitetet i Addis Abeba. "Jag ska bli kritiserad och ifrågasatt" svarar han sedan. "Det är bra".

I konstmarknadskarusellen

Att Olafur Eliasson är ödmjuk och sympatisk är inte alls något givet. Han är en av de riktigt, riktigt stora: en megakonstnär med 100 anställda som kan sälja sina verk för långt över en miljon euro. Andra konstnärer som existerar i samma toppskikt odlar ofta hellre en mer excentrisk, eller rentav vidrig, image – som skulptören Anish Kapoor som på sistone främst gjort sig känd som aset som köpt upp ensamrätten för ett specifikt svart färgpigment och som sedan hånat de konstnärer som kritiserat honom för privatiseringen av en färgton.

När jag frågar vad Eliasson känner när EMMAs chef Pilvi Kalhama kallar honom för en av vår tids viktigaste konstnärer viftar han bort det. "I min evolution som konstnär har jag aldrig upplevt plötslig och oväntad exponering" säger han, och skakar på huvudet åt invändningar om det megalomaniska i verk som Tates The Weather Project (en enorm simulerad sol) eller Green River (diverse floder som temporärt färjats gröna med ofarligt uranin). Dessa genombrottsverk var storskaliga, ja, men relativt billiga, enligt Eliasson. Något en ung konstnär sturskt kunde ge sig in på utan ett enormt kapital. "Konststuderanden lär sig för mycket om konstmarknaden och anpassar sig efter den" säger Eliasson. "Jag har alltid försökt låta bli att tänka så".

Men konstmarknadskarusellen är intimt förknippad med Eliasson, precis som med alla andra stora konstnärer. Själva orsaken, hela orsaken, till att Eliasson är i Finland och att EMMA visar hans verk är ett dyrt nyförvärv av Saastamoinen-stiftelsen: Pentagonal mirror tunnel.

Med på köpet följer Eliasson som håller tal och älskvärt tackar stiftelsen vid ett presstillfälle under vilket de flesta närvarande i äkta finländsk stil satt sig så långt från det lilla talpodiet som möjligt. Några intervjuer på löpande band och sedan bort i en taxi. Kvar blir själva utställningen – Saastamoinens nya verk som omgivits av vad som bara kan beskrivas med det Cajsa Warg-tillskrivna citatet "man tager vad man haver".

Vackra fotografier från Island – men publiken är inte här för att se bilder. Ett stort videoverk filmat i Berlin – men publiken är inte här för att titta på videokonst. En vacker installation med en sibirisk trädstam som flutit omkring i arktiska hav i 15 år före den drivit iland på en isländsk strand – men publiken är inte här för att se installationer.

Publiken är här för att se det sublima, det som Eliasson blivit världskänd för. Regnbågar, synvillor, ljus, mörker. Dessa kännetecken, som gjorde retrospektiven i Stockholm så omåttligt populärt, lyser med sin frånvaro i EMMAs Pentagonal Landscapes, som presenterar Eliasson som klinisk och ordentlig snarare än sprallig och, för att citera Dahlqvist, som "[lätt] att begripa, ganska [oförarglig] och mycket underhållande".

Helen Korpak Konstkritiker

”Sälj din gamla bostad före du köper ny!”

Fastighetsförmedlingen Kotijoukkue är på alla sätt nyare, fräschare och mer dynamiskt men gamla goda råd och sunt förnuft är fortfarande en av grundstenarna i bobytarbranschen. Än gäller den gamla devisen att sälja sin gamla bostad förrän man köper ny. Ingen vill bli i fällan mellan två bostäder. 1.11.2018 - 09.42