Oi kallis Suomenmaa 2: Där igelkottar övervintrar

Vad kan hjältemod, offervilja och ansvar för det gemensamma fosterlandet betyda i dag? Att man villigt betalar sina skatter i stället för att gömma sin rikedom i förvaltarregister och på Panama-konton, att man ser värdet av en fungerande offentlig sektor, av en skola som utjämnar klasskillnader och ett rimligt utkomstskydd för alla!

Förra veckan citerade jag författaren Tero Liukkonens kommentar om Heikki Klemettis körverk "Oi kallis Suomenmaa", som uppfördes på president Koivistos begravning. Liukkonen tog avstånd från textens högstämda fosterländska retorik, som handlar om fäders arbete och hjältars ära och om sällheten i att ge sitt usla liv för fosterlandet ("kun hän henkensä halvan sulle antanut on") och bli begravd till tallars sus och granars viskning.

Jag fick genast e-post, ett väldigt fint brev som jag återger här i dess helhet (min översättning från finskan):

"Bästa Pia Ingström,

såväl Ni som Tero Liukkonen är för ung (1958 resp. 1960) för att förstå vad sången betyder för den äldre generationen. Jag är född 1934 och var alltså fem år gammal när vinterkriget bröt ut. Jag bodde i en liten kyrkby på landet. I muren mellan vår trädgård och begravningsplatsen brukade igelkottarna övervintra.

Under kriget hissade jag tillsammans med min far flaggan i halv stång på vår gård varje gång det var hjältebegravning. Kyrkokören sjöng 'Oi kallis Suomenmaa' för var och en av de stupade, oavsett militär rang.

Efter kriget var Finland obeskrivligt fattigt. Senare generationer kan knappast föreställa hur det rådde brist på allt. Jag skickades till Åbo för att gå i skola, och minns hur 'mamma Lind' som vi var inkvarterade hos bjöd på frusna potatisar. Däremot var 'pastanttipuuro', potatisgröt som fått badda länge, en himmelsk delikatess om man fick äta den med smöröga.

Sångens ord ger uttryck för sin tid. De kan inte jämföras med dagens verklighet, men de bär på en tradition. När vår generation gått bort kommer den här sången säkert inte längre att sjungas. Men låt oss tillsvidare lyssna till den vid högtidliga begravningar. Knappast kommer den att uppföras på Martti Ahtisaaris eller Tarja Halonens begravning, men vem vet. Nog på Niinistös, skulle jag tro. Jag lär inte längre finnas kvar för att följa med den begravningen, men inte kan man ju vara helt säker på det heller.

Med vänlig hälsning,

Eeva Lehtinen

prenumerant"

Nu är det så att jag egentligen håller med Eeva Lehtinen minst lika mycket som jag håller med Tero Liukkonen.

Vi behöver ett dovt och tragiskt körverk som kan uttrycka vår färska förtvivlan över att välfärden fördelas så orättvist i vårt land att människor måste stå i brödköer, eller sånger som utrycker vår vilja att visa solidaritet med nödställda utanför våra egna statsgränser.

Men å andra sidan: konsten har vi för att ens nödtorftigt kunna föreställa oss känslor och stämningar vi inte själva upplevt, och kanske inte heller vill uppleva. I stället skall vi kunna begrunda dem i form av sånger, målningar, texter, ibland för att fördöma och förkasta dem, ibland bara för att förundras. I historiedidaktiken talar man om begreppet "historisk empati" och vikten av att historieämnet i skolan tränar eleverna i den dubbla tankeoperationen att dels förstå varför människor tidigare tänkte och handlade som de gjorde, dels förhålla sig etiskt och moraliskt till det genom sin egen tids värderingar.

Att en gossekör i dag sjunger "Athenarnas sång" ("Härlig är döden, när modigt i främsta ledet du dignar, dignar i kamp för ditt land, dör för din stad och ditt hem") anser många hemskt. Men det kan också lära oss något om det som motiverar dagens unga terrorister – och den motivationen kan inte trollas bort genom att man förbjuder historiska uttryck för liknande känslolägen, i stället för att till exempel i konstnärlig form begrunda och problematisera dem.

Fosterländskt patos och offervilja betydde en sak när kördirigenten Klemetti efter inbördeskriget skrev orden till "Oi kallis Suomenmaa" och gjorde arrangemanget till en melodi från 1700-talet, efter en beställning från Försvarsmakten på musik för den vita armén.

När stycket sedan kom till flitig användning just vid begravningarna av de otaliga stupade under vinter- och fortsättningskriget började dess betydelse förvandlas. Så fortsatte den att skifta ton och skepnad, och att samtidigt dra efter sig ett allt längre släp av historiens bråte, stort och smått.

Och om vi kompletterar med Liukkonens infallsvinkel: Vad kan hjältemod, offervilja och ansvar för det gemensamma fosterlandet betyda översatt till dagens värld? Att man villigt betalar sina skatter i stället för att gömma sin rikedom i förvaltarregister och på Panama-konton, att man ser värdet av en fungerande offentlig sektor, av en skola som utjämnar klasskillnader och ett rimligt utkomstskydd för alla, också för dem som minst förtjänar och mest behöver det.

Jag kommer hur som helst aldrig mera att höra "Oi kallis Suomenmaa" utan att minnas också en liten flicka som tillsammans med sin pappa hissar flaggan på halv stång, och som tänker på hjältegravarna på andra sidan trädgårdsmuren men också är medveten om de övervintrande igelkottarna.

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33