Oförrättat ärende

Bild: Jenny Lucander

"Hon är egentligen ingen riktig mänska, åtminstone inte en som man behöver ta någon notis om. Därför kan man också öppet tala om hennes oskuld ute i byn." Läs Sabine Forsbloms midsommarnovell.

Det är en varm sommardag med damm på vägarna när hon ger sig i väg med Stjärna. Länge har hon suttit vid köksbordet och tvekat, känt den välbekanta rädslan ta henne i sin famn, för att skona, inte utsätta henne för något som kan vara farligt. När hon äntligen vunnit kampen och stiger upp från bordet är det redan sent på dagen och solen har börjat sin vandring mot horisonten.

Bredvid varandra går de längs byvägen där renfana och älggräs inte kan tävla med sommarblommorna på hennes klänning. Hon har tvättat den i god tid, hängt ut i den i vinden för att torka, sedan värmt strykjärnet på spisen och varsamt med ett fuktigt kläde emellan strukit den och känt doften av sommar och såpa stiga med ångan. Mycket har hon funderat på hur det ska se ut när hon kommer i finaste klänningen en vanlig dag mitt i veckan, vad de ska säja till varandra där bakom gardinerna. Men för en gångs skull har hon bestämt sig för att strunta i det. För en gångs skull stå på sig och visa att hon har en egen vilja. Inte längre försvinna in i tapeten på kalasen, ta för sig när de andra redan stigit upp och gått. Hon vill ju så gärna vara med, är bara inte riktigt säker på att hon är synlig. Det är hon nästan inte heller. På ungdomsfotografiet av alla konfirmanderna i sina vita kåpor är hon inte med. Just innan de skulle förevigas hade hon svimmat och lagts på en bänk bak i kyrkan. Det finns inget tomt utrymme på bilden där hon skulle ha stått. De andra hade bara brett ut sig lite, så det såg ut som om ingen saknades. Hennes utrymme i raden av ungdomar hade inte lämnat minsta lilla spår efter sig.

Hon är egentligen ingen riktig mänska, åtminstone inte en som man behöver ta någon notis om. Därför kan man också öppet tala om hennes oskuld ute i byn. "Jag sköter hellre tie kuddor än en karl", hade hon sagt en gång när gummorna igen klapprat om att det inte finns hur mycket tid som helst i världen. Men det var inte sant, hon ville inte alls hellre sköta tie kuddor. Det hade hon sagt bara för att de skulle tro att det var ett eget val att vara utan karl i huset. Men det var inte så.

* * *

Det är varmt. Det är så varmt som det bara kan bli i augusti när hela sommarens hetta har lagrats i marken och nu glöder mot hennes fotsulor, klättrar upp längs benen, högre och högre tills hela hon ångar som en arbetshäst framför de tunga timmerlassen i skogen.

Stjärna lunkar lugnt bredvid henne, kanske det också gör en ko gott att få komma ut och se världen? Trots att de vandrat i sakta mak är hon redan svettig och känner med handen under armarna där våta fläckar brett ut sig. De stannar en stund och vilar, tittar ut över åkrarna som står mogna och dignande.

När de gått en timme ser hon avtaget till Nedergårds och saktar in, ordnar med håret. Några testar har letat sig ut och hon fäster dem noggrant tillbaka in i den strama knut hon försökt samla ihop så det mörkare underhåret så gott det går ska dölja de första grå stråna. Tinningarna har hon försiktigt svärtat med ett kol från spisen, inte mycket, men så att det grå täckts över också där. Ögonbrynen har hon förstärkt med samma lätta hand, ingen kan se att hon bättrat på lite. Hon är skicklig med händerna och har lappat många sockor så fint att det nästan inte längre syns var de slitits ut.

Länge har hon planerat den här dagen.

Hon ska bara gå upp till gården med kon som ärende och han ska arbeta på åkern invid vägen, se henne och komma fram till henne. Allt ska ordna sig nu när hon äntligen tagit modet till sej.

Han hade tittat på henne redan som ung, när arbetsfolket samlades vid träsket i skogen om sommarkvällarna för att simma. Hon hade känt hans blickar på sig, och hon hade verkligen varit något att vila ögonen på. Det mörka långa håret rann som en blank bäck ner för ryggen, benen var smala och långa, tänderna jämna och vita. Aldrig hade hon riktigt vågat titta tillbaka, bara i sekundkorta ögonblick som hon sedan tagit fram om kvällarna i vindsrummet i föräldrarnas hus. Sett hans nakna armar och ben röra sig som guldbruna skuggor där under ytan. Sett hans ögon och längtat, längtat kanske mest av alla i hela byn.

Han hade tittat på henne under åren på midsommardanserna i föreningslokalen. Först själv för ung för att riktigt våga, mest skrävlande med de andra ungtupparna utanför bygdegården. Men den där midsommaren för många år sedan när han målmedvetet hade börjat gå mot henne över dansgolvet hade hon varit tvungen låtsas att någon ropat på henne från farstubron och sedan flytt. Genom ängarna, genom skogen förbi träsket hem till sitt skyddande bo under taket. Tänk om hon inbillat sig? Om hennes ögon avslöjat det hon kände och han sedan gått förbi, fram till någon som stod bakom henne, så nära att man kanske till och med hunnit ta ett litet steg emot honom och skämt ut sig inför alla? Bävande hade hon väntat på att få se honom med någon annan under åren som följde, men han hade fortsatt gå ensam i byn och ett nytt hopp hade tänts i henne. Kanske han fortfarande skulle kunna se den unga flicka som gömt sig där inuti henne, liksom daggen som på morgonen lyfter sina slöjor och gömmer sig i svala sänkor?

Förra hösten blev far sjuk. Magrare och magrare blev han, tills han en dag inte längre orkade upp ur sängen. Ålderdomen, sa kommunalläkaren, men alla visste att det inte var den han led av. Dödissjukan var det, den som de alla förr eller senare drabbades av efter år med hödamm och ammoniakluktande fähus. Ensam fick hon ta över på det olycksdrabbade torpet där inga raska pojkbarn hade fötts som kunnat arbeta upp och fört framåt, kanske nått en lite högre ställning i byn. Hon hade slitit på den lilla hö-åkern, rensat i grönsakslanden, mjölkat och mockat ut. På vintern tagit över matlagningen när mor bestämt sig för att lägga sig bredvid sin man i sängen för gott. Skött om dem båda, bytt rent på dem, torkat dem runt munnarna.

Nu är de borta, och hon har fullgjort sin plikt. Nu ska hon äntligen komma honom till mötes.

* * *

Hon känner hur ansiktet hettar, av solen och av spänningen, försöker stå en stund med armarna höjda så de våta fläckarna under armarna ska torka. En stund endast orkar hon stå så, den bekanta yrseln gör sig påmind men hon vet att akta sig och sänker armarna, böjer ner huvudet en stund. Hon ska inte svimma. Inte i dag.

När hon kommer upp på gården till Nedergårds är det tyst och stilla trots att det fortfarande inte är afton. Den enda rörelse man kan se är de små moln som rörs upp av Stjärnas klövar i torkan. Hon stryker med handen över klänningen, över håret en sista gång, knackar sedan försiktigt på. Kanske hon inte borde störa i alla fall? Vad väntar hon sig egentligen att ska hända? De bekanta tankarna bultar mot trumhinnorna, men någonstans ifrån kommer det nya modet och hon knackar på en gång till, bestämdare nu. Långsamma steg, ett ansikte i dörrspringan och hon niger och framför sitt ärende. Att kanske tjuren kunde få användas för Stjärna? Det är den tiden nu och kalven ger hon naturligtvis i utbyte. Nej, säjer ansiktet i dörrspringan. Vi har ingen tjur just nu, försök på Mattas och ansiktet signalerar att audiensen är slut och det blir inte tillfälle att försiktigt leda i samtalet på den fina sommaren de haft, på skörden som skulle bli rekordstor, på att drängarna säkert hade mycket arbete på gårdarna nu och på så sätt kunna lista ut var han befann sig. Hos grannarna för att hjälpa till kanske? Men ansiktet ger ingen öppning för ett samtal, inte ens en springa lika smal som den i dörren, så hon niger hon och ber om ursäkt för att hon stört och går ut på byvägen igen.

Det är inte så långt till Mattas, en halv kilometer kanske, men solen står redan lågt över träden och lyser henne i ögonen och yrseln passar på igen. Stjärna får stanna en stund för att äta och hon låter handen gå över den lena hårremmen som hon borstat på morgonen så den är skinande ren och blank. Till och med den lilla lockiga hårtofsen i änden av svansen har hon tvättat kvällen innan, och de vita håren breder ut sig som en glänsande solfjäder där den lojt sveper över sidorna för att schasa bort flugor.

Halvvägs till Mattas känner hon hur fötterna svullnat i de nästan oanvända skorna men det finns inget ställe där hon just nu kan sätta sig för att vila, så hon fortsätter. Man kan lära sig att stå ut med smärta. Stå ut med den i ryggen i potatislandet, i armarna på åkern, i fingrarna när man sköljer tvätten i vaken om vintrarna. Till slut blir den som en bedövning runt det sjuka och man kan nästan låtsas att den inte finns.

Mattas är ett mycket större ställe med antydan till allé upp till gården och kvinnorna sitter under äppelträden och klipper trasmattor när hon kommer. Hon ser hur saxarna blänker, hur knycken i tyget när det matas fram blir snabbare och avvisande. Nej, alla karlar är ute på åkern och kvinnorna får inte ta ut tjuren, han är så ung och vild. Och inte heller nu finns det en öppning till en fråga: att om karlarna som vanligt hade hjälp på åkern, till exempel av drängen på Nedergårds som förr om åren, för saxarna äter sig fram allt snabbare och betyder att samtalet nu är avslutat. Försök med Lill-stus.

* * *

Lill-stus ligger inte längs byvägen, utan man måste fortsätta genom skogen upp mot träsket. Lill-stus är det minsta av de tre ställena och de har aldrig behövt någon dräng till sin hjälp, men att ta av från Mattas hemåt är otänkbart, då skulle de igen få något att tala om i byn. Att hon tydligen inte haft något ärende ändå, utan drog omkring med en ko längs vägarna för nöjes skull.

Under granarna är det svalt men myggorna ansätter dem båda där de går och hon håller sig nära Stjärna för att låta svansen svepa även över henne. När de kommer till bäcken tar hon av sig skorna, håller upp kjolfållen och ställer sig i det svala vattnet, känner hur det virvlar kring benen. Hon böjer sig och sköljer ansiktet och känner hur vattnet rinner ner mellan brösten när hon reser sig upp, hur klänningslivet blir vått i en v-formad fläck som efter svett. Finns inget att göra åt den saken, nu gäller det bara att få besöket överstökat och sedan gå hem igen.

När hon kommer till Lill-stus är det redan kväll och arbetsfolket sitter vid aftonvarden när hon knackar på, så tyst att det nästan inte hörs men de har sett henne på långt håll där hon kommer gående och visst har de en tjur. En stor och kropprik tjur har de, och hon håller Stjärna som så många gånger förr och så stiger han tveksamt upp på kon. Sedan händer det som ingen någon sin sett förut: Intresset försvinner redan innan han ens påbörjat sitt arbete. Förvånat hänger han kvar en stund och när han slappt glider av river klövarna upp ett långt sår i sidan på Stjärna. De skrattar där på Lill-stus. "Hähhä-hää, nog vet tjurarna vad för slags kvinnfolk de vill ha och vad som inte duger ens fast det bjuds", skrattar de och munnarna är stora liksom magarna under arbetsskjortorna.

När hon vänder hem har himlen fallit ner som tusen lysmaskar i gräset och mörkret gömmer den skrynkliga klänningen som färgats röd där hon stött sig mot Stjärnas blödande sida. Hon byter så hon går på insidan av kon, mot diket så det inte är så farligt om hon faller omkull. Då lägger hon sig bara snyggt i mellan vägen och åkern och blir inte i vägen för någon.

Halvvägs hem tar krafterna slut och hon går ner i diket och sätter sig på åkerkanten. Stjärna följer villigt med och står och tittar på henne med sina stora mörka ögon en stund, tar sig sedan upp på vägen, vänder och börjar gå tillbaka. Långsamt låter hon repet glida ur sin hand.

Sabine Forsblom

Fem saker att komma ihåg när du ansöker om konsumtionskredit:

Ett lånebeslut från en ansvarsfull långivare är en försäkran om att du vågar ta lånet och att det inte kommer att leda till problem. Det viktigaste för konsumenten är att den egna ekonomin klarar av att betala tillbaka lånet. En ansvarsfull långivare tar hänsyn till detta. Fastän räntesatserna verkar svåra att förstå, lönar det sig att fästa uppmärksamhet vid långivarens ansvarsfullhet. 20.7.2018 - 00.00