Ödesmättat triangeldrama

Med Anna Karenina lämnar Compañía Kaari & Roni Martin alltmer flamencons språk bakom sig och imponerar i stället mer med helhetsmagi och visuellt läckra lösningar.

Compañía Kaari & Roni Martin: Anna Karenina. Konstnärlig ledning Kaari & Roni Martin, koreografi Kaari Martin och dansarna, musik Roni Martin, dramaturgi Atro Kahiluoto, ljus och scenografi Jukka Huitila, ljuddesign Eppu Helle, dräkter Erika Turunen, dansare Mariana Collado, Carlos Chamorro, Jorma Uotinen. Cirko 22.3.

Compañía Kaari & Roni Martin är på sätt och vis en främmande fågel och samtidigt en frisk fläkt på det finländska dansfältet. Man tillför fältet perspektiv och en annorlunda fysisk närvaro än de mer sedvanliga vägarna inom nutidsdans eller balett. Gruppens clou har varit dess bakgrund inom flamencon och den absoluta sammansmältningen av dans och musik. Det är inte alla dansgrupper som alltid satsar på livemusik av hög kvalitet.

Senaste verket Anna Karenina imponerar framför allt med det visuella. Publiken träder in i Karenins balsal och får en annorlunda inblick i händelseförloppet än i ett vanligt scenutrymme. Cirkos Manegesal är fyndigt uppbyggd med publiken på tre sidor, som en symbol för triangeldramat. Man har lyckats utmärkt väl med att skapa en magisk värld där de tre huvudpersonerna lever och verkar. Den visuella sidan är läcker och dräkterna synnerligen stiliga. Ljuddesignen får de klapprande skorna att låta som ödesdigra pistolskott. Musikernas sceniska roll är däremot aningen svajig – vandrandet fram och tillbaka känns inte alltid helt motiverat. Musikerna, delvis även publiken, får en symboliskt viktig roll som kollektiv, som det omgivande samhället.

Komprimerad klassiker

Att koka ner 850 sidor rysk klassikerroman till en dansföreställning betyder förstås att man måste lämna bort en hel del av innehållet. Boken är mycket mer än bara ett passionerat triangeldrama – personerna är på intet vis svartvita och har ständig beslutsångest. Det omgivande samhället är bakgrunden mot vilken huvudpersonerna handlar. Självklart är man tvungen att lämna bort en hel del väsentligheter, som till exempel tragiken i Annas förhållande till sina barn, något som för mig själv hör till romanens mest berörande partier.

De tre karismatiska dansarna tolkar den dramatiska historien med finess. Speciellt övertygande är Carlos Chamorro som greve Vronskij – här får han utlopp för sina lyriska sidor, sin skörhet. Mariana Collado gör en fin rolltolkning som den eleganta och passionerade Anna. Jorma Uotinen är ett intressant val för rollen som Karenin, en komplex gestalt som lätt blir svartvit eller intetsägande. Han bär upp mycket med bara scenutstrålning. Stunden då han lakoniskt klirrar i glasen efter en intensiv flamencosekvens hör till helhetens saftigaste detaljer.

Mindre flamenco än förr

Flamenco har varit Compañía Kaari & Roni Martins modersmål, men denna gång har det språket en mindre roll än någonsin tidigare. Chamorro och Collado är gruppens trotjänare och få flamencodansare är så mångsidiga. De äger flamencons styrka men har också fler strängar på sin lyra, denna gång ligger tyngdpunkten definitivt på annan sorts dans. Det är endast några få gånger de får använda sig av fotarbete, sättet på vilket flamencodansaren uttrycker sig musikaliskt. Chamorros stora rytmiska solo har många fina stunder, speciellt då han kombinerar glasklar rytmik med en överkropp som uttrycker kris och sönderfall.

Även flamencomusiken lyser med sin frånvaro. Med undantag för Chamorros rytmsolo finns inga element av flamenco med i musiken, som i stället rör sig i organiskt filmmusikaliska tongångar med starka inslag av Balkan. Som bäst fungerar det riktigt fint, en speciell eloge förtjänar violinisten Sanna Salmenkallio. Roni Martin som står för musiken spelar själv piano och gitarr samt sjunger. Hans sånger på finska blir ett slags tankfulla mellanlandningar i intrigen, och jag njuter faktiskt av att höra ord, speciellt sången som anspelar på bokens hinderrittssekvens känns rätt. Också Martins judiska rötter finns med på ett hörn med en melodik som påminner lite om flamencotongångar. Trots allt detta kan jag inte låta bli att sakna flamencomusikerna – för mig har cloun i gruppens musik varit Roni Martins helhetsvision uttryckt av flamencomusiker på högsta nivå.

Anna Karenina är en stilig och ambitiös föreställning, som skickligt använder den kraft som finns inbyggd i flamencodansen, till exempel i hållning och armlinjer. Ändå funderar jag på helhetsdynamiken. Dynamiken går hela tiden på högvarv – vad skulle hända om man stannade upp totalt emellanåt? Dansmässigt hör Uotinens stillsamma, grubblande steg över scenen till föreställningens höjdpunkter – less is more. En annan genial scen i all sin enkelhet är Annas och Vronskijs pas de deux intrasslade i hans rock. Slutet kommer rätt plötsligt, men jag föredrar definitivt det alternativet framför alltför utdragna dansverk. Många drag i föreställningen påminner rätt mycket om det vinnande koncept man lyckades hitta med Kill Carmen. Till näst hoppas jag på något helt annorlunda, gärna utforskande skörhet vid sidan av styrka.

Anna Karenina ges på Cirko till 2.4.

Tove Djupsjöbacka Musikkritiker

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33