Ödelägger Urbaana-projektet stadsrummet?

Bild: Wilfred Hildonen

I fråga om Urbaana är den överordnade frågan huruvida det öppna stadslandskapet här är värt att bevara.

Rolf Rosenberg (HBL Debatt 24.2) utdömer projektet Urbaana mellan Kampen och Tölö i Helsingfors för att det ödelägger det öppna stadsrummet längs Järnvägsgatorna och skymmer viktiga byggnader. Han kritiserar det massiva byggandet överlag och en planering som inte involverat stadsborna. Dessa frågor är viktiga att diskutera, men jag menar att stadsplaneringens förmenta synder inte är så självklara som han låter påskina och att man bör vara mer specifik i kritiken för att den skall träffa rätt.

Det här gäller i än högre grad för debattinlägg som Henrica Bargums (HBL Debatt 11.2), som till den del de befattar sig med stadsplaneringen negligerar hållbarhetstänkandet och den sociala dimensionen bakom trafikpolitiken och strävan att förtäta miljön. Och då stadsplaneringen ändå gjort en stor insats för att förbättra kommunikationen med stadsborna och skapa högklassig stadsmiljö, förtjänar den i synnerhet inte Heikki Pohjolas (HBL Debatt 27.2) råskäll.

I fråga om Urbaana är den överordnade frågan huruvida det öppna stadslandskapet här är värt att bevara. En del axlar och vyer som betraktats som viktiga har redan täppts till, exempelvis av Kiasma och Kampens köpcentrum. Det är därför desto angelägnare att ta den nu aktuella problematiken på allvar. Medan de mer specifika arkitektoniska dragen i planen är något svårgestaltade och säkert kan förändras syftar den nämligen tydligt till att bryta ner rummets långsträckta rektangulära form och inskränka det.

I motsats till intrycket man kan få av miljö- och invånarföreningars stadsplaneringsställningstaganden stämmer det ändå inte att öppna, glest bebyggda stadsrum alltid är värdefullare än slutna, tätt bebyggda (Venedig och Gamla stan i Stockholm är ytterst kompakta). Exempelvis Pohjola ser ut att förväxla fulhet och täthet i sin jämförelse av Helsingfors och Prag. "Massivitet" används ofta i insändare som ett diffust invektiv, utan att beakta att just trånga gaturum, om sådana avses, tenderar att charmera oss på turistresor. Problemet med Kampens stora byggnadsmassor som Rosenberg kritiserar är att de består av odifferentierade kvartersstora byggnader.

Beträffande de mer detaljerade problemen med Urbaana är det en modernistisk fördom med djupa rötter att offentliga byggnader bör stå i ensamt majestät (jämför Åbo domkyrka före och efter Åbo brand). Fastän byggnader som Naturhistoriska museet bildar viktiga blickfång kan snäva vyer rentav stärka deras arkitektoniska effekt.

Vad slutligen gäller planeringen är det faktiskt fråga om ett gräsrotsinitiativ (av konstnären Martti Aiha) som fått stöd av stadsbor och nu också av ett byggföretag. Avsaknaden av en officiell procedur beror på att staden tillåtit en privat aktör att först göra upp ett förslag. För dem som befarar ökad nyliberalism eller "flexibilitet" i planeringen torde det finnas skäl att vara på sin vakt, men också att notera möjligheten till initiativ nerifrån, något som de aktiva bakom projektet framhåller. Här kunde ett klargörande från stadsplanerarna vara på sin plats.

Jarre Parkatti forskare i stadsplanering, Helsingfors

Fräscht grepp på bostadsmarknaden tilltalar unga

17.5.2019 - 16.03