Ode till en katt

Nu sörjer jag en varelse, som varit mig närmare än någon annan. Som ingen människa, måste jag tillstå.

Det här handlar om sorg.

Om sorgen och saknaden efter en katt. Om någon tycker att vad är väl det att orda om, kan hen sluta läsa här.

Det är svårt att skriva om sin egen sorg. Det blir lätt patetiskt. Emellertid är det ett ord som sällsynt illa passar in på relationen mellan mig och denna katt. Från början gällde det liv eller död, för katten alltså.

Efter det satte vi en tass på den ordlösa pakt som uppstått. Att vi beskyddar varandra på alla sätt som står i vår makt.

Jag räddade katten ur en djurplågares klor i Grekland. Jag förde den till veterinären som lappade ihop den och förfalskade ett vaccineringsdatum, så att den kunde föras ur landet.

– Om jag vaccinerar den nu, dör den, sade veterinären.

Djurplågaren vägrade släppa katten ifrån sig. En natt när hela huset sov, packade jag min väska, den lilla katten fick plats mellan två böcker och en tröja. I den finska tullen frågade ingen efter några papper, tulltjänstemannen kikade bara in i buren och sa: voi, kuinka söpö kissa …

Efter det första vaccinet inskränkte sig våra veterinärbesök till en rabiesspruta vartannat år. Under sina arton år på jorden var hon aldrig sjuk.

Katten fräste mot alla människor som den uppfattade hotade mig och slickade min kind med sin sträva tunga när jag grät. Om den själv var skrämd gömde den sig mellan mina ben. Jag gav den mat och trygghet och katten gav mig sin villkorslösa tillit och kärlek för livet.

Katten blev tyvärr en skilsmässokatt.

Den var nog litet konfunderad när mannen och jag grälade.

Men den behövde aldrig välja för mannen övergav både mig och katten.

Jag sörjde nog också då, men på ett annat sätt. När man sörjer ett svek är sorgen bitter och besviken.

Nu sörjer jag en varelse, som varit mig närmare än någon annan. Som ingen människa, måste jag tillstå.

Jag kan ännu se katten på någon av hennes platser här hemma. Bilderna finns på näthinnan. Jag kan vakna på morgnarna av att hon hoppar upp i min fotända.

Ibland hör jag hennes prrr, som när hon vill mig något.

Jag ser lejonkäken och de vackra gröna ögonen, de outgrundliga.

För naturligtvis bar hon på sina hemligheter, också den här katten. Visst följde hon sin "nattliga, kattliga, evigt ofattliga" logik, som T.S. Eliot skrev om.

Som ingen människa kan förstå.

"Bara katten, av alla djur", skrev å sin sida Pablo Neruda, "är fullkomlig och stolt. Den är född fulländad. Katten vandrar ensam och vet vad den vill".

Ur dikten "Ode till en katt".

Det finns också många roliga anekdoter om katt och människor, sanna eller mindre sanna: "Ung pigg dam med lika pigg katt på axeln inne på rådhuset: vi skulle vilja registrera ett partnerskap."

"Men det finns alltid ett stråk av sorg i de bästa katthistorierna", skriver Solveig Nellinge. "Ingen vill tänka på den dagen då det obönhörliga avskedet kommer."

Min sorg är bottenlös. Saknaden enorm.

Men i den här sorgen finns ingen grämelse, inga svikna förhoppningar.

Den är bara ren och vacker och fylld av tacksamhet.

Irma Swahn fri journalist som pendlar mellan Berlin, Helsingfors och Ingå

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00