"Ode tänder gnistan av igenkännande från litteraturen"

Det nya centrumbiblioteket väcker en del rabalder långt innan det står klart.Bild: Lehtikuva/Handout

Odet känns som en pliktskyldig översättning. Men det är den obestämda formen ode som tänder gnistan av omedelbart igenkännande från litteraturen, skriver Tua Forsström.

Antonia Ringbom föreslog i en insändare (HBL 12.1.2017) Ode som svenskt namn för centrumbiblioteket, och därmed ett alternativ till det föreslagna Odet.

Det är lätt att se många fördelar med den obestämda formen Ode. Den har en glidning mot egennamn, lite på samma sätt som det finska Oodi. Det skulle dessutom uppstå en naturlig och lekfull förbindelse mellan finskan och svenskan i Oodi/Ode (som mer eller mindre försvinner i fallet Odet).

Odet som ord ligger inte bekvämt i munnen, det känns som en smula pliktskyldig översättning och dessutom litet främmande högstämt, kanske för att vi mera sällan stöter på ordet i bestämd form. Det är den obestämda formen ode som tänder gnistan av omedelbart igenkännande från litteraturen: Ode till glädjen, Ode till en näktergal och så vidare. Ode är dessutom gångbart på många språk och skulle enkelt förstås.

Vad finlandssvenskarna beträffar får man minnas att i vardagligt talspråk faller i allmänhet det avslutande t:et bort i den bestämda formen av substantiv med neutrumgenus: "Jag far till biblioteke", säger man. Vi kan därför utgå från att de flesta kommer att gå "till Ode", även om de skulle gå till Odet.

Språk- och namnexperternas invändning mot förslaget Ode tycks vara att vi inte har några motsvarande namn i obestämd form.

Men konsekvensaspekten borde väl i så fall vägas in i resten av problematiken – man kan fråga sig om den är viktigare än alla övriga argument? I så fall kan man aldrig avvika och göra något på ett nytt sätt i en ny situation.

Vid sidan av andra argument som talar för formen Ode tycker jag att den har en öppenhet som alternativet Odet saknar. Medan Odet har en nyans av något bestämt och mer eller mindre färdigt, antyder Ode ett vidare tidsperspektiv – en kulturtradition som något pågående i nuet och framledes. En naturlig kontinuitet, med andra ord.

Sammanfattningsvis tycker jag att namnet Ode på svenska skulle vara kongenialt med Oodi på finska, och lägga till en dimension utöver själva översättningen. I sin glidning mot egennamn skulle Ode ha förutsättningar att upplevas som ett begrepp, i stil med till exempel Kiasma. Det nya biblioteket verkar bli så fint att det skulle vara värt ett bra namn.

Tua Forsström

Så lyckas du vid köp av däck

Här är Euromasters tipslista med fem punkter. 15.10.2018 - 10.18