"Ockupationen har brutaliserats"

Separationsbarriären, som ska bli 720 kilometer lång, har skurit av Västbanken från östra Jerusalem och Israel. Bild: Bengt Sigvardsson

42-årige Aref Jaber bor med sin familj nära den gamla stadskärnan i Hebron, 35 km från Jerusalem, på palestinska Västbanken. Den israeliska armén har konfiskerat hans mark och förbjuder honom att bygga till sitt hus. Nu har israelerna börjat bygga ett höghus på hans mark trots att har en hög med dokument som intygar hans äganderätt. Enligt Aref Jaber blir den israeliska ockupationen hela tiden hårdare och tuffare. En tvåstatslösning ter sig väldigt långt bort.

Aref Jaber visar upp det ena domslutet, bygglovet och markägandecertifikatet efter det andra. I realiteten är handlingarna värdelösa. Den israeliska arméns ord väger tyngre än alla civila instansers.

– Den enda rimliga lösningen på våra problem är att den israeliska ockupationen upphör, säger Jaber.

Palestiniern Aref Jaber har fått mark konfiskerad av den israeliska armén i Hebron. Armén kom till hans hus och förklarade det som militär zon. Bild: Bengt Sigvardsson

Hebrons gamla stadskärna är fragmenterad av israeliska bosättningar, vägspärrar, murar och låsta stålgrindar i stadsportarna. Det har inneburit att folklivet har dött ut där och att många affärer har gått i konkurs. Bild: Bengt Sigvardsson

I juni har den israeliska ockupationen av Västbanken pågått i 50 år. Det var efter sexdagarskriget, 5 - 10 juni 1967, som Västbanken, inklusive östra Jerusalem, och Gaza ockuperades av Israel. Medan Israel lämnade Gaza 2005 tyder inget på att man kommer att lämna Västbanken inom en snar framtid. Tvärtom.

– Sedan jag var barn har ockupationen blivit hårdare. Både det israeliska rättssystemet, militären, logistiken och bosättningspolitiken har blivit tuffare mot palestinier, säger Aref Jaber.

Det var i Hebron som en av de första israeliska bosättningarna etablerades 1968. I strid med internationell lagstiftning finns det i dag 149 bosättningar med 600 000 – 700 000 invånare på Västbanken och i östra Jerusalem. Efter Osloavtalet 1993, som var en färdplan mot en tvåstatslösning mellan Israel och PLO (Palestinas Befrielseorganisation), delades Västbanken upp i A-zoner, som de palestinska myndigheterna styr och B-zoner där Israel sköter säkerheten och palestinierna civiladministrationen. Över 60 procent av Västbanken är dock C-zoner som är under total israelisk kontroll. Hebron, som har 170 000 palestinska invånare, ligger i en A-zon, men fick en speciell status i Oslo-avtalet på grund av att cirka 800 israeliska bosättare bor där. Staden är uppdelad i H1-zoner, under palestinsk administration, och H2-zoner under israelisk kontroll.

– Redan 1984 konfiskerade den israeliska armén mark från min familj. Fallet var uppe i israelisk domstol flera gånger, men inget hände, säger han.

För cirka ett år sedan började israeliska bosättare och soldater bygga ett höghus på marken. Aref Jaber gick åter till domstol, men fick svar från den israeliska civiladministrationen, som administrerar de ockuperade områdena. De intygade att han ägde marken, men att "israelerna använder den". Han har stämt banken som finansierar byggandet och även anmält fallet till en belgisk domstol.

– Men det går långsamt, samtidigt som byggandet på min mark går snabbt, säger han.

Känner sig rättslös

I september 2016 började Jaber bygga en ny våning på sitt hus, där han bor tillsammans med sin fru och deras sex barn. Bosättare i närheten kom dit och protesterade. Det ledde till att den israeliska armén förklarade familjens hus som militärzon i 33 dagar.

– Under denna tid tilläts vi endast vistas i ett rum. En av mina söner arresterades för att han gick in i ett annat rum, säger han.

Efter en månad återupptog han byggandet, men armén stoppade det.

– Enda anledningen de ger mig är att "det är förbjudet", säger han.

Aref Jaber känner sig rättslös. Det är han inte ensam om att göra.

Mofeed al-Sharabati framför galler stålgrinden som hindrar honom från att besöka sitt hus i Hebron. Familjen flydde från huset när bosättare gick bärsärk i Hebron 2002. Trots att Israels högsta domstol slagit fast att familjen har rätt till huset hindras de från att flytta in av den israeliska armén. Bild: Bengt Sigvardsson

I Hebrons gamla stadskärna, som är fragmenterad av bosättningar, israeliska armévägspärrar och murar, står 45-årige Mofeed Sharabati och blänger ilsket på en stålgrind i en mur. På andra sidan ligger hans familjehem som familjen flydde ifrån under ett bosättarupplopp 2002.

– Efter upploppet försökte vi återvända hem, men den israeliska armén stoppade oss. De sade att området var en stängd militär zon, säger Mofeed Sharabati.

Tre år senare fastslog Israels högsta domstol att familjen Sharabati hade rätt att bo i huset. De började att renovera sitt vandaliserade hus.

– Vi hade beräknat att renoveringen skulle ta två månader, men det tog två år. Vi var under ständig attack från bosättare. Ibland stoppade den israeliska armén byggnadsarbetarna från att nå huset, säger Sharabati.

När väl familjen skulle flytta in 2007 stoppades de av den israeliska armén.

– De sa att vi fick vänta med att flytta in i avvaktan på ett nytt logistiskt säkerhetsarrangemang för bosättarna. Nu har vi väntat i 10 år, suckar han.

Det olagliga blir lagligt

I december 2016 antog FN: s säkerhetsråd resolution 2334 som upprepar att bosättningarna är ett brott mot folkrätten. Knappt en månad senare godkände Israel byggandet av 6000 nya bosättarhem och den sjätte februari antog det israeliska parlamentet den så kallade legaliseringslagen. Den innebär att 3000 hem i bosättarutposter, som tidigare har setts som olagliga av Israel, på privat palestinsk mark ska bli lagliga. Hisham Sharabaty, från den palestinska människorättsorganisationen Al-Haq berättar att bosättarutposterna även har sin motsvarighet i Hebron.

– Här finns palestinska hus som har övertagits av bosättare. Ägarna väntar nu på beslut från det israeliska rättssystemet, men om legaliseringslagen implementeras kommer husen troligen att tillfalla bosättarna, säger han.

"C-områdena en förbannelse"

Några mil norrut, strax öster om Jerusalem i en C-zon, breder israeliska bosättningar ut sig på höjderna. I dalgångarna ligger byar av beduinskjul, bland annat byn Khan al-Ahmar. Byns talesman, Abu Khamis, berättar att byn grundades 1953 av beduinstammen al-Jahaleen. Då fanns det gott om betesmarker och vatten i området.

50-årige Abu Khamis är beduinbyn Khan al-Ahmar's talesman. Han är lika gammal som den israeliska ockupationen av Västbanken. Bild: Bengt Sigvardsson

– Men efter ockupationen kunde vi inte röra oss fritt längre. År efter år beslagtogs alltmer mark kring oss och blev israeliska militärzoner, säger Abu Khamis.

Han påpekar emellertid att det var med Oslo-avtalet som byns verkliga bekymmer började.

– Vår rätt att röra oss fritt, att ha en försörjning och mycket mer gick förlorat efter Oslo-avtalet. Vi har mist allt genom ett avtal om en fred som inte existerar. C-områdena är en förbannelse, säger Abu Khamis.

Infrastrukturella projekt, inklusive att borra brunnar och att bygga, i C-områdena kräver tillstånd från Israel, vilket är i princip omöjligt att få för palestinier. Abu Khamis har tappat räkningen på hur många bostäder som den israeliska armén har rivit i byn sedan 1993. 2002 började Israel bygga separationsbarriären, som ska bli 720 kilometer lång, kring Västbanken.

– Marknaden för våra produkter, ost och mjölk, fanns i östra Jerusalem. Efter att barriären byggdes har vi inte längre tillåtits att ta oss dit, säger Abu Khamis.

Beduinbyn Khan al-Ahmar på Västbanken består av en samling träskjul som gång på gång rivs av den israeliska armén, men som byborna ihärdigt bygger upp igen. Bild: Bengt Sigvardsson

Det finns över 140 israeliska bosättningar på den ockuperade Västbanken, inklusive östra Jerusalem. På bilden ses bosättningen Beitar Illit, som är en av de största och snabbast växande på Västbanken. Bild: Bengt Sigvardsson

Khan el-Ahmar och ett 20-tal andra beduinbyar ligger i ett område som kallas E1 (East 1) av Israel. 2012 offentliggjorde Israel planer på att förflytta byarnas invånare till Jordandalen. Abu Khamis är övertygad om att det är den så kallade E1-planen som har satts i verket. Planen kläcktes 1995 och går ut på att sammanlänka bosättningen Ma'ale Adumim med Jerusalem vilket skulle skära av norra Västbanken från södra. Verkställandet av förflyttningarna har skjutits upp eftersom byborna årligen överklagar till Israels Högsta Domstol. Abu Khamis ser mörkt på framtiden.

– Varför skulle jag se ljust på framtiden när realiteten är som den är? frågar sig Khamis.

I en rapport från 2013 uppskattade Världsbanken att om palestinierna fick tillgång till C-områdena skulle det inbringa 3,4 miljarder dollar årligen till den palestinska ekonomin. I Ramallah berättar Abeer Butmeh, koordinationer för det palestinska miljöorganisationsnätverket PENGON, att flera olika metoder används för att konfiskera palestinsk mark. Hon exemplifierar med Jordandalen där 88 procent av marken är C-områden.

– Stora områden har förklarats som militärzoner som inte palestinier får beträda, säger hon.

48 procent av marken i Jordandalen har klassats som statlig israelisk mark. Där ligger områdets bosättningar med tillhörande jordbruk.

– Stora mängder vatten avleds till de israeliska bosättningarna och deras jordbruk, samtidigt som palestinska bönder har mycket begränsad tillgång till vatten, säger Abeer.

Vattenbrist är ett problem på hela Västbanken. I Oslo-avtalet II, från 1995, tilldelades Israel 80 procent av vattnet från den gemensamma akvifern, medan palestinierna endast fick 20 procent.

– I Ramallah köps 85 procent av vattnet som förbrukas av Israels nationella vattenföretag Mekorot. Israel stjäl alltså vårt vatten och säljer sedan tillbaka det till oss, säger Abeer.

Brutalisering

I västra Jerusalem huserar den israeliska människorättsorganisationen B'Tselem. Även där anser man att ockupationen har brutaliserats. B'Tselems talesman Amit Gilutz, menar att det är uppenbart att Israels mål är roffa åt sig så mycket palestinsk mark som möjligt.

– De palestinska områdena blir utspridda enklaver utan resurser att utvecklas. Samtidigt jobbar Israel på att minska den palestinska befolkningen i C-områdena. Israel använder alla typer av våld och påtryckningar för att de ska flytta till "enklaverna", säger han.

Amit Gilutz är talesperson för den israeliska människorättsorganisationen B'Tselem och säger att han ser hur ockupationen har brutaliserats under de senaste åren. Bild: Bengt Sigvardsson

2016 slog de israeliska rivningarna av palestinska hus rekord sedan B'Tselem började föra statistik 2004. 274 bostäder och 372 andra byggnader revs. I östra Jerusalem, som palestinierna ser som huvudstad i en framtida stat, används nästintill ett oräkneligt antal lagar för att beslagta palestinsk egendom. De palestinska stadsdelarna är på väg att bli öar i ett hav av judiska bosättningar.

– Du kan omvandla vilka obscena idéer som helst till lagar, men det gör dem varken moraliska eller rättvisa, säger Amit Gilutz.

Han exemplifierar med legaliseringslagen.

– Den ger israeler rätt att ta över privat palestinsk mark om ägarna kompenseras. Det ger lagen en slags legitimitet, men de palestinska ägarna har inget att säga till om, säger han.

De palestinska butiksägarna i Hebrons gamla stadskärna har fått sätta upp stängsel mellan husväggarna för att skydda sig mot saker som bosättarna kastar från sina fönster. Bild: Bengt Sigvardsson

Cirka 6 300 palestinier sitter fängslade i Israel. I slutet av april 2017 inledde palestinska fångar en flera veckor lång hungerstrejk i protest mot förhållandena i de israeliska fängelserna. Bilden visar en sympatidemonstration för de hungerstrejkande. Bild: Bengt Sigvardssson

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Med sikte på en hållbar framtid – ingenjörerna visar vägen

Mer läsning