Också i stället för egentligen

Bild: Ksf Media

Börd, bygd och ursprung är problematiska begrepp. För den som inte är född i Svenskfinland är det omöjligt att ingå i en finlandssvensk gemenskap som bygger på börd.

Vasabördig, skriver de. Som flyttar hem, som sluter cirklar. Som återvänder efter trettio år i exil. Jag skall byta jobb, och är glad och stolt över det mesta av uppmärksamheten över bytet från Helsingfors universitet till Åbo Akademi i Vasa. Men när det här med börd och ursprung kommer på tal märker jag att fötterna kallnar så att tårna vitnar. Hellre ensam och rotlös, än tillskriven en identitet som inte jag själv har valt.

Jag inser att det är småaktigt. Att ha svårt för att acceptera andras uppskattning och välkomnande bara för att den är formulerad i termer av börd, bygd, och ursprung säger mer om mig än om den som försöker säga något snällt. Dessutom använder jag själv medvetet släkt och nätverk när jag tycker att det passar. Och omedvetet förstås, också när det inte alls passar. Men för den som via utbildning och arbetsliv tagit ett steg bort från sina rötter blir ursprungsbaserade definitioner av vem man egentligen är också ett hot mot den nya identitet man efter år av studier, arbetsliv och bortaboende konstruerat.

Hellre ensam och rotlös, än tillskriven en identitet som inte jag själv har valt.

Nu ser det ut att bli andra bullar. För min del kan det behövas, för jag ser fram emot att få fason på min relation till Österbotten. Från hösten vill jag att så mycket som möjligt, helst allt, skall kännas som blänket av en sik i nätet mellan stenarna i grundvattnet, eller som när en aktersnurra vibrerar i vänsterhanden över mörknande och tomma höstfjärdar. Alltså bra.

Men det är inte bara jag själv som behöver se mig i spegeln. Börd, bygd och ursprung är problematiska begrepp också i sig själva. För den som inte är född i Svenskfinland, till exempel, är det omöjligt att ingå i en finlandssvensk gemenskap som bygger på börd. Jag tycker det är problematiskt, särskilt när världen är fylld av människor som söker och behöver nytt hem.

2011 tog Finlands svenska folkting initiativ till ett projekt som resulterade i låten Vår tid – vårt land. Syftet med projektet var att stå för öppenhet, välkomnande, språkkunskaper och tolerans mot omvärlden, och att värna om det tvåspråkiga Finland. Lovvärt och nödvändigt. Refrängen går "Vår tid – vårt land, det var här jag en gång föddes, det var här jag fick mitt namn".

Den anspelar förstås på nationalsången, och visar finlandssvenskarnas samhörighet med nationen genom att understryka att också de svenskspråkiga är födda i Finland. På mammas gata, där de går i pappas fotspår. På samma nationalistiska sätt som finnarna.

Nu ser det ut att bli andra bullar. För min del kan det behövas, för jag ser fram emot att få fason på min relation till Österbotten.

Låten blev med finlandssvenska mått en hit. Den har tagit sig in i Svenska litteratursällskapets finlandssvenska litteraturhistoria, där den i en textbilaga står precis i anslutning till Alexander Slottes nationalromantiska Slumrande toner, från 1918. "Lys genom tiden för sönerna väg hem till fädernas gård", skrev Slotte. Det är nästan hundra år mellan de två verken, men fortfarande tycks det vara börd, härd och hembygd som gör oss till dem vi egentligen är.

Jag tycker att det är dags för nya berättelser, där "egentligen" ersätts av "också". Inte för att sådana som jag skall känna oss bekvämare med hur vi är kategoriserade när vi flyttar. Inte för att det är fel att höra till, och känna gemenskap. Utan för att sådana som har sin mammas gata i Falluja, Kabul och Abidjan skall ha samma möjligheter att flytta, och komma hem som jag. Också i och till Svenskfinland.

Fritjof Sahlström dekanus vid fakulteten för pedagogik och välfärdsstudier vid Åbo Akademi

Byggnadsarv kräver vård och goda produkter

På Illby gård i Borgå värnar man om det gamla genom att ta väl hand om sina byggnader. Målningen av karaktärshuset var ett stort projekt, men något man räknar med att ha glädje av länge. 13.6.2019 - 09.39