Och publiken är fortfarande där

MED HÖG VOLYM. Valtteri Raekallio tolkar Eino Santanens dikter i sin essälika föreställning Esitys – A Performance.Bild: Jukka Huitila

Mångfalden av sceniska uttryck är behållningen i Valtteri Raekallios nya föreställning Esitys – A Performance.

Esitys – A Performance

Konstnärlig planering och framställning: Valtteri Raekallio. Dikter: Eino Santanen. Ljusdesign: Jukka Huitila. På scenen: Mirva Mäkinen, Eero Vesterinen och Valtteri Raekallio.

Kabelfabriken 2.3.

Valtteri Raekallio med arbetsgrupp skapar i Esitys – A Performance ett dynamiskt och mångsidigt assemblage av sceniska uttryck och tilltal. De gör en legering av formaten för en dansföreställning och för en levande framställning av poesi.

Korsbefruktningen och mångfalden blir för mig poängen. I övrigt är det är ju den mest basala premissen – mötet mellan framträdande och publik – som i text och framställning fokuseras och sonderas. Helheten framskrider essälikt men formas också i stunden med en viss spretighet och kaotiskhet, vilket ger en performancelik grundton.

Detta är andra gången Raekallio använder sig av Eino Santanens text som scenstoff. Dikten Yleisö (Publiken), ur ett kommande verk, tar mångtydigt och poetiskt fasta på publik i vid bemärkelse. Raekallio tolkar texten, som översatt till engelska också flyter fram på en skärm. Hans framställning har en spontanitet, fräschör och drive, som liknar hans framställning av rörelse. I textframställning är han däremot inte lika nyanserad som i sin rörelse. Tidvis kan man sakna alternativ till full volym.

Sårbara på scenen

Grovt förenklat kunde man säga att texten rör sig kring klassiska dikotomier som att vara för eller emot, att mötas individuellt eller som kollektiv samt att blicka i båda riktningarna. Framställningen bollar dessa teman med drive och med öppen potential. I en scen återkommer strofen "och publiken är fortfarande där" och det är den ju, traditionellt bänkad föreställningen igenom. På något sätt får jag en känsla av att ett möte på samma plan, med möjlighet för publiken att röra på sig, hade rimmat ännu bättre med tema och stoff.

Danspartierna framställs av Mirva Mäkinen och Eero Vesterinen. Ett material som bygger kontaktimprovisation med tyngdförskjutningar, samspel och friktion, används för att subtilt spegla nyanserna i ett parförhållande. Inledningsvis har de förbundna ögon och endast underkläder vilket ger både sårbarhet samt en påtaglig sensualitet. Senare blir det mera rum och distans och på slutet våldsamhet. Som en parallell till dem finns en miniscen med två stickgubbar i simultan och projiserad videoregistering – en tidsenlig "pjäs i pjäsen".

Perspektiven som öppnas via de olika formerna av sceniska möten i kombination med textens samhälleliga och filosofiska konnotationer, är hisnande och blir något man tar med sig och kan återvända till. Är premisserna för bekräftelse mera basala än vi tror?

Jan-Peter Kaiku

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00