Nyskapande med ekon från det förflutna

NUTIDA NÄRA HJÄRTAT. Dima Slobodeniouk och RSO bjöd på en imponerande tolkning av Sampo Haapamäkis krävande verk.Bild: Niklas Tallqvist

I Sampo Haapamäkis Motto fick man intrycket av att allt var uttänkt i minsta detalj.

SAMTIDA KONSTMUSIK

Radions symfoniorkester

Dirigent: Dima Slobodeniouk. Solist: Jonathan Roozeman, cello. Fagerlund, Tjajkovskij, Haapamäki.

Musikhuset 18.3.

I fredags nådde tonsättaren Sampo Haapamäki (f. 1979) en milstolpe i karriären då Motto, hans första komposition för stor symfoniorkester, fick sitt uruppförande. Haapamäki har skyndat långsamt och Motto gav sannerligen ett intryck av att allt var uttänkt i minsta detalj.

Haapamäkis fascination för mikrointervaller som för fyra år sedan resulterade i dubbelkonserten Conception (2012) har inte avtagit, och i samband med det nya verket har det talats mycket om möjligheterna som kvarttonstegen för med sig.

Den mest originella – eller avantgardistiska – egenskapen i Motto förefaller dock vara sättet på vilket musiken går framåt. Korta avsnitt varvas med komplett tystnad, musiken slocknar och startar gång på gång, ofta med en trevande men även explosiv potential. Detta innebär också att orkestreringen och texturens tjocklek varierar stort.

Långsammare formskapande processer pågår i bakgrunden. I början finns ett organiskt vimmel, men så småningom träder det melodiska elementet fram och musiken tätnar till bredare klangfält. Mot slutet blir rytmerna slagkraftigare och klangen mörkare. Efter att slagverkaren svingat den enorma träklubban följer urladdningen.

Tät, mjuk klang

Mikrotonaliteten kom fram i melodisnuttarna, i synnerhet i blåsinstrumentens repliker, men först och främst fungerade mikrointervallerna som klangmässiga element och byggstenar för harmonierna, ofta med övertonsserien som utgångspunkt. Några av harmonierna lät verkligen nyskapande. Stråkarna med sina individuella stämmor producerade en dimmig, tät och mjuk klang som präglade helheten – kanske som ett motto.

Det krävs en topporkester för att tolka ett sådant här partitur, där detaljerna – en del av dem mikrotonala – är så många att varje musikers individuella insats är livsviktig. I diskussionen före konserten öste Haapamäki beröm över Radions symfoniorkester och dirigenten Dima Slobodeniouk – helt förtjänt.

Det krävs en topporkester för att tolka ett sådant här partitur, där detaljerna – en del av dem mikrotonala – är så många att varje musikers individuella insats är livsviktig.

Slobodeniouk verkar känna sig hemma i nutida repertoar. Sebastian Fagerlunds (f. 1972) Isola, som inledde konserten, är speciellt bekant för Slobodeniouk som 2007 dirigerade verkets uruppförande på Korsholms musikfestspel.

Utan värdeomdömen kan man konstatera att kontrasten mellan Fagerlunds och Haapamäkis musik föreföll stor. Isola är ett på ett traditionellt sätt helgjutet och dramatiskt verkningsfullt orkesterstycke. Musiken drivs stadigt framåt och den tjocka, mörklagda orkestertexturen är kontrapunktiskt aktiv på många plan.

Mellan de nutida kompositionerna hördes ekon från en förgången tid i form av Pjotr Tjajkovskijs Rokokovariationer för cello och orkester (1876). I den läckra pastischen är musiken okomplicerad, med undantag av knepigheterna i solostämman.

18-åriga Jonathan Roozeman, som redan har skördat framgång i tävlingar, spelade alert och sällsynt uttrycksfullt. Som extranummer fick publiken njuta av Tjajkovskijs Andante Cantabile, ursprungligen andra satsen i hans första stråkkvartett.

Se Sampo Haapamäkis Motto på Yle-arenan.

Anna Pulkkis

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00