Nyordning i kommunalpolitiken?

Det är många som har frågat mig om de nu får två röstsedlar, en för borgmästarvalet och en för stadsfullmäktigevalet. Så sker inte.

Det svala intresset för de nära förestående kommunalvalen har alla kunnat märka. Det har att göra med en allmän besvikelse med politik. Ännu inför riksdagsvalet kunde Sannfinländarna mobilisera en del av det allmänna missnöjet som nu i sin tur träffar just detta parti som på det mest spektakulära sättet inom två år har svikit alla de förväntningar det hade väckt.

Men också kommunernas roll har blivit oklarare i och med planerna att överföra allt ansvar (och pengar) för hälso- och socialsektorn från kommunerna till de kommande nya landskapen. Planerna har också lett till att intresset för en vettig kommunreform och införandet av en funktionsduglig regional förvaltning åtminstone för huvudstadsregionen har försvunnit, även om behovet för dem kvarstår.

Man kan dock ännu hoppas att regeringen inte kan få sina än så länge oavslutade och obestämda reformförslag genomförda i riksdagen innan regeringen spricker och folket får ännu en möjlighet att uttrycka sin opinion om planerna i förtida riksdagsval.

Men oberoende av vad som sker med social- och hälsovårdsreformen kommer stadsfullmäktige Helsingfors och i de andra större tillväxtkommunerna fortfarande att ha ett stort ansvar för viktiga beslut om stadsplanering, trafik, utbildning och kultur med mera.

Jag har inte kandiderat till fullmäktige sedan 1976. Det är inte för att jag skulle misstycka riksdagsledamöter som fullmäktigeledamöter om de har tid och intresse för kommunala frågor. Däremot har jag ansett att tidigare stadsdirektörer har varit besvärliga snarare än en tillgång och därför tackat nej till förfrågningar om en kandidatur.

Detta gällde också förfrågan om jag skulle vara intresserad att bli borgmästarkandidat i Helsingfors. Ytterligare en orsak var att jag inte tror att den modell man har gått in för i Helsingfors, med en koncentration av makten till kanslichefen och de fyra honom underställda sektorcheferna, är särskilt lyckad. Borgmästaren och fyra biträdande borgmästare är heltidsanställda förtroendevalda som fungerar som ordföranden – men inte föredraganden – i stadsstyrelsen och de fyra nya supernämnderna som ersätter alla de tidigare förtroendevalda i stadens förvaltning.

Jag har svårt att förstå hur denna modell skulle vara vare sig mer effektiv eller demokratisk jämfört med att man skulle ha valt de nuvarande stadsdirektörerna för samma fyraårsperiod som stadsfullmäktige. Det är möjligt att Helsingforsmodellens brister – som socialdemokraterna förgäves försökte rätta till under förslagets behandling – också kan bidra till ett svalnande intresse för valen.

Det finns nämligen också mycket vilseledande i försöket att göra valet till ett borgmästarval. Det är många som har frågat mig om de nu får två röstsedlar, en för borgmästarvalet och en för stadsfullmäktigevalet. Så sker inte. Samtliga 85 valda fullmäktigeledamöter har en röst då de väljer borgmästare och fyra biträdande borgmästare. Den enda begränsningen är att de valda måste vara antingen fullmäktigeledamöter eller suppleanter.

Det är alltså fullmäktiges styrkeförhållanden och eventuella allianser som i vanlig politisk ordning bestämmer hur Helsingfors kommer att utvecklas i framtiden.

Erkki Tuomioja riksdagsledamot (SDP), medlem i utrikesutskottet och tidigare utrikesminister

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00