Nyckfull musikalisk kanon

Med Camille Saint-Saëns på repertoaren spelade far och son Kantorow upp till yster dans i Hagalund i fredags.

Tapiola Sinfonietta

Dirigent: Jean-Jacques Kantorow. Solist: Alexandre Kantorow, piano. Saint-Saëns, Korngold.

I Tapiolasalen 26.1.

Tapiola Sinfoniettas fredagskonsert påminde oss återigen en gång om den musikhistoriska kanonbildningens nyckfullhet. Att Camille Saint-Saëns musik är alltför sällan spelad överlag är allom bekant, men dessutom har tredje pianokonserten (1869) på ett smått obegripligt sätt hamnat i skymundan för de oftare framförda andra, fjärde och femte konserterna.

Alla som hört den härligt fräscha trean vet dock att den inte är ett dugg sämre än sina syskon, vilket Hagalundpubliken blev nog så påtagligt påmind om när far och son Kantorow spelade upp till en yster dans i en repertoar som bägge givetvis känner utan och innan.

Blott 20-årige Alexandre Kantorow har redan liknats vid den unge Liszt – som han för övrigt gjorde på sin debutinspelning med Tapiola Sinfonietta för några år sedan. Det är kanske att ta i, men visst finns det något oemotståndligt medryckande över hans pianospel, som ger ett samtidigt flyhänt virtuost och lyhört sensitivt intryck.

Kvaliteter som hittade för Saint-Saëns formidabelt välskrivna pianostämmor, med andra ord, och en omisskännelig eufori låg klart på lut när Kantorow grep sig an treans soloparti. Att säga att han lekte sig igenom det klingar klichéfyllt, men nog tog han ut svängarna på ett sätt som stundtals föreföll i det närmaste lekfullt.

Elektricitet i luften

Så även i den supercharmiga Rhapsodie d'Auvergne – ett av Saint-Saëns fyra kortare fristående verk för piano och orkester. Här, liksom i tredje konserten, fann han även åtskilligt av tilltalande lyriskt finstämda kvaliteter i sin stämma, som han penetrerade på ett grundligt men inte onödigt pedantiskt vis.

Att samspelet mellan pappa Jean-Jacques på podiet och hans son vid klaviaturen förflöt friktionsfritt är knappast ägnat att förvåna, liksom inte heller den glädje som Kantorow senior tycktes kännas över att än en gång stå framför sin kära gamla orkester.

Det fanns en elektricitet i luften, som stundtals var närapå fysiskt påtaglig och som genomsyrade även den finfina versionen av Erich Wolfgang Korngolds, likaså svårt underskattade, senromantiskt mustiga och harmoniskt kluriga Symfoniska serenad för stråkar op. 39.

Som guldkant på det hela vet programbladet berätta att herrarna Kantorow och Tapiola Sinfonietta i dessa dagar spelar in Saint-Saëns samlade piano-orkesterproduktion för BIS. Kommer man att kunna utmana Stephen Houghs och Sakari Oramos kritikerrosade Hyperionversion? Det återstår att se, men något säger mig att samtliga existerande helhetsinspelningar kommer att få sig en rejäl match.

Mats Liljeroos Musikkritiker

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33