Nyanserande samtal

Bild: Lehtikuva/Roni Rekomaa

På tröskeln till det politiska superveckoslutet nyligen uppstod en debattunge om huruvida man kan folkomrösta om säkerhetspolitik (läs:Nato) eller inte. I serien meningslösa debatter har vi prickat av en.

Att ett finländskt Nato-medlemskap går via folkomröstning spikades faktiskt redan i presidentvalsrörelsen 2006 då Sauli Niinistö slog fast att vägen går via folket. Han upprepade det i valrörelsen 2012.

Ingenting tyder på att Niinistö inte låter sig väljas för en andra period 2018-2024.

När en ny president tar vid 2024 kommer han eller hon att ge ett liknande löfte, om frågan är aktuell.

Man blir nämligen inte president på att säga ja till ett Nato-medlemskap.

Samtidigt illustrerar vår utdragna Nato-option att det handlar om så mycket mera än om ett ja eller ett nej.

Säkerhetspolitiken är till sin terminologi ett slutet område.

Vi vanliga dödliga kan förstå att vissa beslut ökar eller minskar spänningen i ett område.

Men vi har svårt att ta till oss det verbala finliret.

Tror vi.

Eftersom vi ska avgöra frågan är det skäl att höja självförtroendet.

Gullranda-samtalen blottade hur förnuftiga och omdömesgilla personer i samma land kan nå diametralt motsatta ståndpunkter.

Men så är det också på andra politikområden. Ett läger talar för lånebaserad stimulans. Ett annat ser det som gift för långsiktsekonomin.

Vi avgör, vid valurnan. Så ska vi tänka också visavi säkerhetspolitiken.

Gullranda-mötet var nyttigt ur vår synvinkel.

Divergerande svenska och finländska infallsvinklar som upprepas med olika ord och fraser har en öppnande funktion för ett otränat öra.

Vi vet nu att:

1. Det icke-borgerliga Sverige håller fast vid den drygt 200-åriga traditionen av alliansfrihet. En socialdemokratisk statsminister sysslar inte med optioner.

2. Sverige – oberoende av regeringskulör – har en fäbless för den Palmeska symbolpolitiken. En svensk statschef bjuder inte in ryske presidenten Vladimir Putin.

Svenskarna på Gullranda upprepade därtill att en försvarsallians inte är aktuell mellan Sverige och Finland. (Det svensk-finländska samarbetet sägs vara en funktion av Ukraina-krisen, men på högsta militärt håll fanns det på ritbordet till och med före Georgienkrisen 2008.)

Läget ger vår säkerhetspolitik några parallellt löpande processer.

Vi samtalar med Ryssland – med EU:s goda minne. Vi driver det militära samarbetet med Sverige allt längre. Statsminister Stefan Löfven kom här med Gullranda-samtalens stora formulering: De politiska besluten tar fasta på avsikten att använda varandras kapacitet bortom fredstida förhållanden.

Lär er uttrycket, det blir frekvent de närmaste åren.

Finland utvecklar och fördjupar därtill samarbetet med Nato.

Och förnyar flygvapnet på ett sätt som stärker den dimensionen.

Den svenska alliansfriheten är som term total. Men minns förre svenska energiministern Birgitta Dahl som en gång förkunnade att beslutet att avveckla två kärnreaktorer var oåterkalleligt.

När hennes parti bytte ståndpunkt förklarade hon att "det var oåterkalleligt när vi fattade det".

Beslut gäller tills de inte gäller.

Om Gullrandasamtalen förmedlade någon stämning var det att tramsandet om när Finland eller Sverige ansöker om Nato-medlemskap är mindre relevant.

Vägen till eventuella beslut är väsentligare.

Det är mindre glamoröst att sitta i väntrummet när så stora delar av övriga västvärlden har möblerat sina egna hörn i det stora Natorummet.

Men Finland sitter inte passivt i något väntrum.

Vi utvecklar vår försvarskapacitet i upptrappade processer tillsammans med Nato.

Vi bidrar till att dialogen mellan Ryssland och väst tryggas.

Vi är naturligtvis också själviska: En fungerande dialog ger våra vägval den tid och säkerhetspolitiska miljö vi behöver.

En statisk miljö av våld och tystnad mellan Ryssland och väst skulle göra våra beslut lättare.

Men det primära är inte lättheten i besluten utan hur Finland med sitt agerande bidrar till en säkerhetspolitisk miljö som gagnar våra intressen.

Under denna resa är vi tydliga. Den säkerhetspolitiska redogörelsen slår fast att Nato är en stabiliserande faktor i Östersjöregionen.

Våra samtal med Putin förs icke-sordinerat. Vi viker inte från EU:s sanktionsled. Vi hyllar den folkrättsliga grundbulten om folkens självbestämmanderätt.

Vi är ljusår från den finländska attityd som präglade Sovjettiden. Den gav inga stilpoäng, men tryggade vår livsviktiga västorientering.

Då som nu gäller att Ryssland utgår från att finländskt territorium inte ska kunna användas för militära angrepp på Ryssland.

Ur rysk synvinkel är ett Finland som inte tillhör en militärallians en tryggare leverantör av den säkerhetspolitiska kvaliteten.

Annekteringen av Krim och den rysslandsinitierade oron i östra Ukraina härrör ur en parallell: Ett Ukraina utanför Nato ger Ryssland större trygghet.

Men den konflikt som tränger ända ned i det politiska urberget gäller detta: Ska inte ukrainarna få bestämma själva? Har den ryska tolkningen av sin säkerhet företräde?

Putin har svarat ja på den senare frågan. Omvärlden kan inte acceptera svaret. Det är en global cynism om Ukrainakonflikten fryses ned för evigt.

Den interna stabiliteten i Ukraina lider så länge konflikten pågår. Ukrainarna tvingas leva med korruption och patologiskt fåvälde under formellt demokratiska former.

Att rusa på mot Nato verkar vara improduktivt i den stora bilden.

Det är en metod som inte löser de underliggande problemen, och det är en handling vars säkerhetspolitiska effektivitet är en mångfasetterad fråga.

Gullranda-samtalens förtjänst är deras nyanserande funktion.

Vad lärde vi oss, vi som ska avgöra?

Att Nato-frågan inte handlar om när utan om varför. Tiden är – rätt använd – en bundsförvant.

Torbjörn Kevin

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33