Nya vården lyssnar också på patienten

Alla vinner. Såväl patienter som personal mår bättre av fungerande vårdprocesser, säger professor Carol Tishelman. Bild: Niklas Meltio

Vem är expert på min kropp – jag eller läkaren? Båda två, men på olika sätt, svarar professor Carol Tishelman, som utvecklar den samskapande vården i Sverige. Kungstanken är att den medicinska expertisen bara är en del av sanningen, patientens egna erfarenheter en annan.

Carol Tishelmans befattning låter helt rätt i tiden – hon är professor i innovativ vård och omsorg vid Karolinska Institutet i Stockholm, en professur som inrättades så sent som i slutet av 2014. I hennes forskarteam finns såväl designer som de som forskar på cellnivå.

– Innovationer har ofta handlat om produkter, inom medicinen ofta i förhållande till olika patent. Själv är jag mer intresserad av social innovation – hur man kan arbeta annorlunda med processer, utan att det nödvändigtvis finns ett vinstsyfte? säger Tishelman.

Tishelman var häromveckan inbjuden av Folkhälsan för att prata om – tungan rätt i mun nu – samskapande vård, på engelska co-care. Traditionellt har relationen mellan vårdapparat och patient ofta varit hierarkisk, där patienten är föremål för den medicinska expertisens åtgärder. I den bästa av världar har inställningen därefter gått mot en personcentrerad vård, som har som mål att se varje individ som en helhet med olika särskilda behov.

I den samskapande vården är patienten en jämbördig partner i vården, som ska vara en diskuterande process där också patientens egna iakttagelser och önskemål beaktas.

Nu är vården för det mesta antingen standardiserad eller personcentrerad, säger Tishelman.

– Men vi klarar knappt av den standardiserade vården. Det är bra att veta vilka saker som kan vara standardiserade, vilka individuella. Jag tänker så här: Inte heller restauranger är personcentrerade, utan det finns en meny som man kan komponera sin middag utifrån. Eller jämför med bilar – en ny bil är inte helt individuell, men man kan välja färg och utrustning. Man flyttar en del av beslutsprocessen närmare användaren. Vi borde tänka mer så i vården också.

Tydliga roller

Alltid vill man ändå inte välja, och är man sjuk vill man kanske bara lita på expertisen och inte vara tvungen att delta och överväga alternativ. Tishelman medger att det finns risker med idén om samskapande vård.

– Jo visst, här finns många risker av olika slag. Jag är inte emot hierarki där det är motiverat, det är till exempel jätteskönt att veta att det är piloten som flyger planet, vem som gör det är ingen demokratisk process. Men det ska vara tydliga roller, man måste veta när hierarki behövs.

En annan risk är att vi blir alltför glada i den nya teknologin.

– Vi ska inte appa ihjäl folk. Teknologin ger fantastiska möjligheter, men vi ska inte göra saker bara för att det går. När vill vi ha det stöd som teknologin kan ge oss, och när vill vi hellre ha en mänsklig kontakt?

Men nu behövs exempel. Först ett gott: Belysningen har visat sig vara central i vården av svårt sjuka, och till exempel genom att experimentera med belysning som blir starkare småningom i stället för genast har man kunnat minska på obehaget såväl för dem som vårdar som dem som vårdas. På det sättet har man sluppit känslan av övergrepp som tärt på relationerna i vården.

Sedan ett skräckdito: En av Tishelmans kolleger diagnostiserades med en åtta centimeter stor cancertumör i bröstet. I den effektiva processen ombads kollegan omgående ta ställning till hur hon skulle ha det – skulle bröstet opereras bort helt eller delvis, ville hon ha en rekonstruktion? Men informationen om behandling och prognos skulle komma först senare. Kollegan visste inte ens om hon skulle vara vid liv om ett halvår – då är det vanskligt att besluta sig för en bröstrekonstruktion.

– Det var snabbt och effektivt, men ur vems perspektiv? Expertisen får absolut inte lämna över ett orimligt ansvar på patienten, då kan det bli väldigt tokigt. Folk som inte orkar eller vill, eller har den nödvändiga kunskapen, ska förstås inte behöva fatta svåra vårdbeslut.

Bättre processer

Tishelman har också ett exempel på hur den ackumulerade kunskapen hos patienter kan ställas i medicinens tjänst till exempel då man forskar i skillnader mellan den biologiska kroppen och den upplevda kroppen – alltså hur man känner sig. I ett forskningsprojekt intervjuade forskarna personer som utreddes för lungcancer om hur de känt sig innan. Under utredningen samlades data och blodprov in från cirka 600 personer, och man forskade också på cellnivå. På det sättet kunde man studera hur cancerutvecklingen korrelerade med personernas upplevelser av sitt mående.

– Lungcancer diagnostiseras ofta sent, men på det här sättet kan man skynda på diagnosprocessen. Man använder personernas egen kunskap och jämför upplevda symtom mot biologi.

Egentligen ingen raketvetenskap alltså. Den som vill tillämpa principen om samskapande vård kommer ganska långt med lyhördhet, folkvett och sunt förnuft. Att rubba processerna en smula kan sätta större stenar i rullning.

– Jag tror att om vi har processer som fungerar bättre, som är anpassade till folks behov, behöver de kanske inte återvända till akutmottagningen lika ofta. Då processerna fungerar mår också personalen bättre, vilket i sin tur påverkar patienterna. I erfarenhetsbaserad samdesign har man också kunnat visa på att det är kostnadseffektivt, säger Tishelman.

Beställ Veckans kulturplock!

Ett plock från Kulturen varje fredag i din e-post.

Många vill välja ekologiskt – också hos frisören

Mer läsning