Nya perspektiv på den sorgligaste av alla historier

MASKERADBAL. Linda Haakana och Ilja Bolotov är oerhört samspelta med likartad energi och dynamik. Bild: Sakari Viika

Den slovakiska koreografen Natalia Horecná har definitivt ett samtida grepp om Romeo och Julia. Dansen låter sig inte överröstas av musiken men för en tydlig dialog med alla scenelement.

Nationalbaletten: Romeo och Julia

Koreografi: Natalia Horecná. Musik: Sergei Prokofjev. Dirigent: Pietro Rizzo. Scenografi och kostymer: Christiane Devos. Ljusdesign: Mario Isanker. Dans: Linda Haakana och Ilja Bolotov samt övriga dansare ur balettens ensemble.

Nationaloperan 26.8.

Nationalbalettens säsongstart sker i år storstilat med en urpremiär och nyuppsättning av Romeo och Julia. Som koreograf har man bjudit in slovakiska Natalia Horecná, känd hos oss via ett kortverk med en mycket säregen och visionär scenisk värld häromåret. Det säregna greppet går igen i Romeo och Julia, koreografens fjärde helaftonsuppsättning, och får nu sällskap av ett djärvt nytänkande och en experimentlusta i framförandet av "den sorgligaste av alla historier".

I den samtida scenkonsten används olika element ofta som referenser, parallella ingredienser och betydelsebärare på ett sätt som skapar intrikata och dynamiska spänningsfält och öppnar olika möjligheter, i stället för att till exempel manifestera sammansvetsad enhetlighet, kausalitet eller en röd tråd. Natalia Horecná har definitivt ett samtida grepp om sin klassiker. Hon har klippt musiken, ändrat ordningen på den och lagt in scener i musiken helt enligt sin egen vision. Hon håller fast vid den centrala handlingen men tar stora kliv, lägger till och förlitar sig på bland annat textplakat, replikering och en videoprojektion i olika scener.

Med stöd av Prokofjevs kända musik, Christiane Devos visualisering och givetvis protagonisternas sceniska närvaro, levererar hon något som kunde ses som en serie episodiska stämningsbilder ur det välbekanta dramat.

Stiliserat dansspråk

Med Shakespeares pjäs, tidigare uppsättningar och koreografens eget libretto som facit är det fritt fram att orientera sig intertextuellt reflekterande och med öppenhet för det som konkret framställs.

Helheten flyter och känns fungerande men själv upplevde jag att jag väl kunnat klara mig helt utan de fåtaliga replikerna, som oftast var övertydliga eller som i prinsen av Veronas fall, totalt överröstades av musiken. Givetvis tjänar såväl replikeringen som plakaten och avslutningens dansarpresentation i rampen till pågående musik, som avsiktlig distansering till det sceniska.

Dansspråket är genomgående stiliserat och rätt minimalistiskt med en underton av dansteater och vissa ekon av de koreografer Horecná själv dansat för. Dansen har flöde och flyt i såväl gruppscener som i enskilda roller. Den växer fram väldigt enhetligt verket igenom utan större variation, vare sig i dynamik eller i form. Det fina är att den inte låter sig överröstas av musiken i något skede. Helt tydligt är det inte dansen i sig som är poängen här utan i stället dansen i dialog med alla övriga element.

Titelrollerna dansas fräscht övertygande av Linda Haakana och Ilja Bolotov. De två är oerhört samspelta med likartad energi och dynamik samt en smittande genuin iver i mötet på maskeradbalen, i balkongscenen och i gravkammarens dramatiska förvecklingar. Det som inte huvudparet lyckas nå i livet framställs idealiserat och stiliserat av Tiina Myllymäki och Sergei Popov i en svit pardans för andar, osynliga för de övriga på scenen. Andeparet får en dubblett när det kompletteras och ackompanjeras av Anna Konkari och Michal Krcmár.

Det är givet att en föreställning på dessa premisser har såväl tätare och mera välfungerande scener som svackor. Jag upplevde egentligen ganska få svackor, endast inledningen och avslutningen till andra akten gjorde ett mindre utarbetat intryck.

Jan-Peter Kaiku

Trädgårdsstaden har kvar sin charm

På 1950-talet gjorde den moderna trädgårdsstaden Hagalund finländsk stadsplanering världsberömd. I dag är det både gammalt och nytt boende som får bostadsköpare att vända sina blickar hitåt. 3.9.2019 - 09.17

Mer läsning