Nya fräscha vindar i Åbo

Nya vindar. Ville Matvejeff är ny konstnärlig ledare för musikfestspelen i Åbo vilket märks i programmet, som präglas av ett annorlunda spektrum av nutida musik.Bild: Tor Wennström

Åbo musikfestspel gick av stapeln med Olli Virtaperkos nyskrivna Konsert för förstärkt cello och orkester, med Apocalypticacellisten Perttu Kivilaakso som solist.

Åbo musikfestspel

Åbo filharmoniska orkester, dirigent Ville Matvejeff, solist Perttu Kivilaakso, cello.

Salonen, Virtaperko, Gershwin, Bernstein.

Öppningskonsert i Åbo konserthus 11.8.

När Helsingforsfestspelen for i väg med Åbofestspelens konstnärlige ledare Topi Lehtipuu övertog multibegåvningen Ville Matvejeff musikfestspelen i Åbo vilket genast märks i programmet. Borta är Lehtipuus förkärlek för tidig musik och in kommer i stället ett annorlunda spektrum av nutida musik – Torikka, Salokoski, Klas – som måhända kunde kallas crossover. Öppningskonsertens program, i all sin tuffhet, var ett tydligt exempel på Matvejeffs linje.

Med min obefintliga kännedom om populärmusikens olika genrer blev uruppförandet av Olli Virtaperkos Konsert för förstärkt cello och orkester, skriven för Perttu Kivilaakso, solocellist i rockbandet Apocalyptica, något av en besvikelse. Det finns instrument – gitarr, cembalo – som kan behöva en viss förstärkning när de paras ihop med en modern symfoniorkester men redan Joseph Haydn visste att cellon klarar sig alldeles utmärkt som solist. Jag väntade mig därför att elektroniken skulle spela en betydligt större roll, inte främst som ljudförstärkare utan bidra med meningsfulla effekter – elektronikens möjligheter är ju nära nog oändliga. Visserligen fanns det en duett mellan cellon och elektroniken i kadensen i den tvåsatsiga konsertens första sats, men mest betydde "förstärkt cello" förvriden tonbildning och dessutom fungerade förstärkningen inte alltid; i konsertens andra sats, med motoriskt aggressiva rytmer och häftiga synkoper, körde orkestern flera gånger över solisten.

Virtaperkos 27 minuter långa cellokonsert är emellertid ett mycket ambitiöst verk med en tekniskt krävande, förmodligen tacksam solostämma som Kivilaakso förverkligade inspirerat och skickligt. Filharmonikerna under bergsäkre Ville Matvejeffs ledning sekunderade alert i den av olika klockspelsklangfärger dominerade orkestersatsen. Jag såg att även konsertmästaren Juha-Pekka Vikmans fiol fick en mikrofon men något resultat av den hörde jag inte.

Esa-Pekka Salonens tjugo år gamla orkesterstycke L.A. Variations har blivit ett repertoarstycke, kapellmästarmusik där den professionelle dirigentens orkesterkunnande lyser igenom i varje takt. På snobbars vis ger Salonen "de mera upplysta åhörarna" en "reseguide" i sjutton avsnitt vilka den "mera upplysta" nog kan följa. Den muskulösa musiken utvecklas logiskt, ofta dynamiskt påfrestande, där en kort kanon för kammarensemble ger öronen välkommen vila, och det hela slutar med en ironisk klackspark. Men behöver musiken verkligen en detaljerad verbal "reseguide"?

Njutbart

Öppningskonsertens andra halvlek bjöd på underhållningsmusikens klassiker, George Gershwins En amerikan i Paris och Leonard Bernsteins Symfoniska danser ur West Side Story i arrangemang för stor symfoniorkester. Ville Matvejeffs grepp om denna musik, liksom om Salonens variationer, var självsäkert och elegant med tydligt och behärskat kroppsspråk.

Åbofilharmonikerna njöt av sin musik, samspelet och balansen var helt behärskade och de många solona förverkligades säkert och njutbart. Den nästan fulltaliga publiken tackade och njöt.

Folke Forsman

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00