Ny musikteater – en definitionsfråga

Dansaren Jussi Suomalainen i Sauli Zinovjevs musikteaterstycke Syrjä.Bild: Eva-Stina Kjellman

Vad är musikteater och vad är nytt? frågar sig Wilhelm Kvist.

Ju mer genrerna smälter ihop och ju mer barriärerna mellan musik och teater demoleras, desto svårare blir det att definiera musikteater. Vad är musikteater och vad är ny musikteater?

Beroende på ens bakgrund definieras musikteater antingen som ett paraplybegrepp för olika former av musikaler eller opera eller både och.

I grunden handlar det om närmningssätt. Medan somliga vill hitta nya sätta att göra musikaler är andra ute efter att väcka till liv en konstform som upplevt sin guldålder på 1800-talet. Och sällan skall dessa aktörer mötas.

Vad är då musikteater och vad gör den ny?

Den gemensamma nämnaren är att det spelas, sjungs och dansas inom alla dessa genrer, säger den entusiastiske ordryttaren, men inte heller hans definition är vattentät.

Om någon fäller en penna på golvet, är det då musikteater? Alla sansade själar säger omedelbart nej.

Om pennan fälls upprepade gånger mot golvet, är det då musikteater? Kanske. Det finns definitivt ett teatralt element över akten, men också ett musikaliskt, speciellt om händelsen upprepas med ett rytmiskt intervall.

Om en ensam person på scenen reciterar en monolog, är det då musikteater? Kanske, speciellt om personen reciterar rytmiskt. Om en musiker spelar sina stycken med stora teatrala gester, är det musikteater? Kanske, speciellt om gesterna är en väsentlig del av framförandet.

Om en ensam musiker framför sin akt i ett galleri, blir han då performanskonstnär och blir musiken och teatern underställd bildkonsten? Frågan är helt omöjligt att besvara på ett principiellt plan. Toleransen och vidsyntheten leder snabbt in oss i ett träsk som gör det omöjligt att definiera vad som faller inom ramen för begreppet musikteater. Bättre då att avgöra från fall till fall.

Kanske borde vi fråga oss vad musikteater inte är. Men inte heller den frågan lär leda till några vettiga svar.

Troligtvis är det just avsaknaden av vettiga och entydiga svar som leder oss till en situation där en garvad skådespelare som Dick Idman frågar sig vad ordet teater betyder i det sammansatta ordet musikteater. Egentligen är det helt omöjligt att säga.

Är det värt att bemöda sig med dylika semantiska frågeställningar? Onekligen skulle det ju vara skönt att avfärda frågan med en axelryckning. Samtidigt säger hela den här problematiken något om den tid vi lever i, en tid då barriärerna mellan genrer på riktigt håller på att smulas sönder. Den generation som växer fram tittar inte nödvändigtvis på meritförteckningen, utan kanske snarare på vilka kompetenser som behövs inom ramen för ett projekt.

Det verkligt intressanta blir att se vilka som kommer att vara kompetenta nog att bedöma stipendieansökningarna den dagen då projekten inte längre nätt kan kategoriseras som musik, teater, litteratur eller bildkonst – utan snarare som en blandning av alla genrer. I någon mån gäller det redan. Vem har kompetensen att avgöra detta?

Visst är det tragiskt att så många ständigt skall bli besvikna över att inte just deras konstform uthärdar och understöds, men samtidigt kan man säga att det är fritt fram att förverkliga sina drömmar i en värld där allt – till synes – är möjligt.

Då är det ett större problem att många teaterchefer ännu i dag antingen efterlyser nytt innehåll i gamla former eller gammat innehåll i nya former. Varför inte nytt innehåll i nya former, enligt devisen ingen form utan innehåll?

Och apropå det nya: Somliga hävdar att det nya egentligen bara är en våglik rörelse, som söker sig utåt hela tiden – mot marginalerna, mot periferin, långt ifrån den mainstream som de flesta kan relatera till. Kanske är det dit man borde rikta blicken?

Tänk på vad det kan innebära för den nya musikteatern.

Wilhelm Kvist Musikredaktör

”Nu sover jag gott, äntligen!”

Angelina fick dålig sömn men rogivande växter hjälpte henne. "Min livskvalitet är mycket bättre nu" säger hon. 20.9.2018 - 13.33