Nu var det Viborg våren 1918

Bild: Gummrus

En bok kan vara lysande litteratur oberoende av om det handlar om fakta eller fiktion, eller ingendera, skriver Jörn Donner. I sin recension av boken Harriet ja Olof tycker Donner ändå att författarens dubbelgrepp är problematiskt.

Martti Backman: Harriet ja Olof, 273 s. Gummerus 2016.

Det är inte en ren tillfällighet att Svetlana Aleksijevitj erhöll Nobelpriset i litteratur 2015. Vad hon skriver är nämligen dokumentär litteratur, inte fiktion, inte "påhittat", utan historier om människor under delvis kaotiska tider, världskrig, Sovjetunionen och dess sönderfall. Jag råkade träffa Per Wästberg, ordförande i Nobelkommittén i höstas, varvid jag fick höra att valet av Aleksijevitj hade blivit mottaget med stor entusiasm. Fakta eller fiktion? Ingetdera, men lysande litteratur. Jag påminner mig vad Bruce Chatwin en gång sa att det bara finns goda och dåliga böcker.

Detta kan förefalla vara en konstig inledning till en recension av Martti Backmans bok, men det har sin bakgrund i vad han skriver, och hur han gör det.

Till ytan utspelar sig huvuddelen av boken i Viborg under och efter det dramatiska slutskedet i Finlands inbördeskrig, med en bloddrypande huvudroll i det massmord som de segrande vita trupperna anställde på hundratals oskyldiga ryskfödda eller ryska viborgare, allt i en segeryra som hade sin bakgrund i den kombination av rysshat och antisemitism som var förhärskande i den vita armén.

Backmans personliga släkthistoriska bakgrund är hans farfar, Viborgsadvokaten Fritz Wiik (en av många helt autentiska personer), som gör sitt bästa att få upprättelse (åtminstone ekonomiskt) för åtminstone en del av de slaktade viborgarna.

Bokens titel om Harriet och Olof är något missvisande, eftersom bara en del av historien handlar om ett älskande par, Harriet Thesleff (formellt sett gift med Mannerheims motståndare Wilhelm Thesleff) och Olof Lagus, bror till den sedermera under våra krig ryktbara generalen Ruben Lagus.

Boken har en något egendomlig struktur. Först berättas den romanartade, (som Backman medger) något påhittade historien dels i ljuset av individers öden, dels som kollektiv berättelse om massmorden. Detta förses sedan med slutkapitel av vilka det framgår huvudpersonernas historiska verklighet.

Detta dubbelgrepp, en slags roman, en historisk resumé, är till skada för helhetsintrycket. Det hade räckt med det ena eller det andra, men detta andra som jag hänvisar till finns delvis dokumenterat också på annat håll. Det hade kanske varit bättre att hålla sig till romanformen. Men där brister det.

Backman är en utmärkt journalist, men fiktionsprosa behärskar han inte. Han förfaller till detaljskildringar som inte lyckas bära upp hans huvudtema om "kärlek och död i Viborg 1918". Det blir alltför mycket av katalog över det hela, tyvärr också en aning tårta på tårta i och med att Backman försöker skapa både fiktion och historisk rekonstruktion.

Samtidigt kan jag inte underlåta att berömma Backman för ett framgångsrikt grävande, som rent sakligt lyfter fram en länge medvetet undanhållen skamfläck i historien om det år 1918, som i motsats till all kommande hype om "Finland 100" år 2017, handlar om "en nations födelse" med alla de öden som berättats på annat håll, de vitas seger, massdöden, Tysklands sammanbrott, Mannerheims återkomst: vägen till en fri republik. Men det är en annan historia.

Jörn Donner

Skribenten är författare.

Jörn Donner

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00