Nu kläs Vivaldis årstider i sällsynt vilda färger

Det stora utropstecknet är continuosektionens kreativa färgläggning med teorb, vihuela, psalterium och regal, skriver Tove Djupsjöbacka.

BAROCK

Vivaldi: The Folk Seasons

Barocco Boreale. Kreeta-Maria Kentala, violin.

(Alba Records)

Kreeta-Maria Kentala har helt tydligt en aktiv period på gång. Efter finfina soloskivan Side by side är förväntningarna höga på tolkningen av Vivaldis Årstider och några andra Vivaldikonserter tillsammans med skivdebuterande Barocco Boreale.

Att Kentala är en barockinterpret av toppklass är bekant sedan länge, men Vivaldiskivan är också ett prov på det starka regionala uppsving som skett inom barockmusiken i Österbotten. Kentala spelar naturligtvis en nyckelroll även i den utvecklingen, till exempel som lärare till skivans andra violinsolist Siiri Virkkala. Virkkala går liksom många andra av musikerna i ensemblen samma väg som Kentala, det vill säga närmar sig barocken från Kaustbymusicerandets perspektiv. I det civila har hon precis tagit över pappa Mauno Järveläs uppdrag som violinlärare vid det lokala medborgarinstitutet och är därmed en av nyckelfigurerna i Näppäri-verksamheten och fostran av nya musikantgenerationer.

Starkt engagemang

Så varför då ännu en inspelning av Vivaldis Årstider, detta odödliga och rätt sönderspelade verk? Varför inte, om man har något personligt att säga genom just denna musik. Folkmusikbakgrunden förenar alltså flera av musikerna i Barocco Boreale, och de spelar med schvung och hög energinivå. Kreeta-Maria Kentalas soloviolin seglar mödolöst på de aningen folkmusikaliska vågorna, utan att låta sin sjungande barockviolin klangmässigt påverkas alltför mycket av de annorlunda färgerna. Den håller sig stiligt inom barockidiomet.

Ett spelmansartat grepp passar förstås som hand i handske till exempel i Höstens yttersatser. Ändå är det inte de snabba satserna som känns mest exceptionella här, utan de långsamma! Ensemblen är liten och flexibel, och rytmiken i de långsamma satserna är stilfullt uttänjd åt olika håll och försedd med fritänkande ornamenteringar. Just de satserna vaknar till speciellt fräscht liv på denna inspelning, förutom kanske Vinterns mellansats, som känns aningen hetsig för min smak.

Rejäl regal

I övrigt är denna tolknings största utropstecken definitivt continuosektionen, där speciellt Andrew Lawrence-King och Eero Palviainen släppts loss att färglägga musiken vilt med alla tänkbara medel, utan att förglömma Marianna Henriksson vid cembalon. Palviainen fraserar härligt på teorb, barockgitarr och vihuela, medan Lawrence-King klämmer i på både harpa, psalterium, kantele och framför allt regal. Regalen, ett gällt pipande klaviaturinstrument, har jag oftast upplevt att använts i musikaliska illustrationer av helvetet, men här förser de klangen med en pigg extra färg, även om chockeffekten avtar rätt mycket då man vant sig vid arrangemanget. Enligt den sonett som Vivaldi skrivit in i noterna är det faktiskt säckpipa som spelas i Vårens sista sats, så regalsoundet sitter helt rätt där, även om jag först funderar om det är fyllbultarna från Höstens första sats som gör entré för tidigt...

Lawrence-King är en av Europas ledande namn inom tidig musik, så det är förstås fint att passa på och utnyttja hans harpa för lite extra, oftast lyriska solistiska uppdrag. Det gäller speciellt C-durkonserten, där harpan har en stor roll och för tankarna mot brittisk musik.

Tolkningarna av konserterna för två violiner mer traditionella, men hantverket är gott och gediget även här.

Bild: Skivkonvolut

Tove Djupsjöbacka Musikkritiker

Hur du hittar det bästa lånet för dig

Den som någonsin har tecknat ett lån är förmodligen plågsamt medveten om hur svårt det kan tyckas vara att hitta rätt lån. Vad är det då som avgör om ett lån är bra eller inte? 17.9.2018 - 00.00