Nu har urbaniseringen i vissa avseenden fått en radikalare innebörd

Bild: Wilfred Hildonen

Det byggs kompaktare, högre och på mer krävande ställen än tidigare.

Helsingfors stadsplaneringsinstitution, som särskilt av boendeföreningar ibland kritiserats för en viss maktfullkomlighet, förtjänar i varje fall beröm för sin växelverkan med stadsborna. På innerstadsmässan häromveckan i centrumbiblioteket, dit informationsverksamheten flyttats från Plattformen på gamla busstationen, hade stadsplaneringsintresserade och vanliga stadsbor möjlighet att mingla och diskutera med planerare sysselsatta med några av de hetaste projekten i dag. De som oroar sig för eller hoppas på förändringar i närmiljön kunde orientera sig och uttrycka åsikter i samband med koncisa presentationer.

Som det framgick på mässan präglas den helsingforsiska planeringen nu av en strävan efter urbanism. I viss mening är detta ingenting nytt. Efter en epok av förortstänkande styrt av en funktionalism som krasst uttryckt syftade till att slå sönder den traditionella staden återgick man redan på 1970-talet till att värna om innerstaden. Med utbyggnaden av Skatuddens spets utvidgades denna igen enligt ett mer klassiskt ideal. Nu har urbaniseringen ändå i vissa avseenden fått en radikalare innebörd. Det byggs kompaktare, högre och på mer krävande ställen än tidigare.

Därför är det besynnerligt att urbanism, dess olika grader och former inte definierats klart. Detsamma gäller för områdens centralism och karaktär: stadskärnan, centrum, innerstaden, dess randområde (spårvagnsområdet) och förstadsområdet är inte välavgränsade. Entydiga begrepp saknas för stationsmiljöer och det som kunde kallas köpings- eller småstadslika urbana förtätningar. Precision beträffande miljötyper kunde främja känslig tillbyggnad oavsett rådande trender.

Stadsplanerare uppfattar nog ofta nyanserna, men begreppsförvirringen gör det svårt att diskutera stadsutvecklingen på ett generellt plan. Om exempelvis den så kallade boulevardiseringen av motorvägar enligt kritiker inte kan skapa innerstad långt från centrum, hur skall det tolkas?

För att inte reducera diskussionen om urbanism till en arkitektonisk smakfråga kan man analytiskt tänka sig en slags "urban grundstruktur" enligt traditionellt europeiskt mönster. En sådan präglas av slutna kvarter med åtskilliga hus som hyser verksamheter i gatuplanet. Fristående offentliga byggnader och avvikande lösningar kan bli arkitektoniskt effektfulla just genom att kontrastera mot en sådan strikt struktur. Traditionell stadsmiljö utmärks också typiskt av differentierade fasader (burspråk etcetera), av en detaljrikedom som balanserar upp det stadsmässiga byggandets massivitet.

Analysen avser inte fastslå definitiva krav på samtida arkitektur. Den ger ändå en fingervisning om den traditionella innerstadens särart. Därmed kan man utan att tvista om huruvida byggnadsarkitekturen bör spegla sin tid eller anpassas till de omgivande husens stil analysera aktuella ingrepp i stadsmiljön. Man kan till exempel konstatera att det i sig eleganta nybygget i hörnet av Kaserntorget sticker ut för att det tar upp två tre normalstora tomter och därmed inte återställer balansen kring torget som rubbats med tidigare decenniers rivningar.

Man kan också finna skillnader mellan den gamla innerstaden och den nya i Fiskehamnen och på Busholmen, fastän greppet i de senare är arkitektoniskt ambitiöst och ändå på många sätt intensivt urbant. Hittills står således ett otvetydigt slutet kvarter färdigt på Busholmen och noll i Fiskehamnen (med undantag för köpcentret Redi, vars två byggnadshalvor bildar varsitt kvarter). Fastän kvarteren på Busholmen är mer slutna än i Gräsviken invid, består de också i de nyare stadsdelarna i regel av bara ett par hus. Särskilt i Fiskehamnen är även gatulivsgenererande bottenplan en bristvara.

När man sedan genom boulevardisering ytterligare tänjer på den riktiga staden med urbana korridorer i förstadsområdet förvandlar man samtidigt stadsstrukturen i centraleuropeisk riktning. Det är då viktigt att modifiera den urbana idealtypen rätt och behandla övergången till den befintliga bebyggelsen bakom omsorgsfullt. Annars hotar skarven bli på fel sätt abrupt, som i kranskommunerna där bakgårdarna till kontorshusen längs motorvägarna möter småhusområden.

Stockholms stadsplanering har många likheter med vår och planerarna i städerna har traditionellt stått i tät kontakt med varandra. Om vissa begreppsliga problem förekommer även där finns också en del för oss att ta efter. Även inom planeringen tenderar den skandinaviska diskussionen vara explicitare än den finska. Apropå det fanns det på mässan inte ett ord på svenska.

Jarre Parkatti Helsingfors

Byggnadsarv kräver vård och goda produkter

På Illby gård i Borgå värnar man om det gamla genom att ta väl hand om sina byggnader. Målningen av karaktärshuset var ett stort projekt, men något man räknar med att ha glädje av länge. 13.6.2019 - 09.39